Lavoro in Corso: Kubas ojämna kamp

Planekonomin visar styrka

USA-blockadens fel att utvecklingen går långsamt? Kuba tvingas anpassa sig efter omgivningen.

9 juli 2020

Kuba skulle inte klara sig ett halvår efter att Sovjet rasade samman, trodde experterna i väst. Vad hade Kuba varit utan USA:s blockad? Kuba har därmed bidragit till den fullständiga handboken om hur ett land överlever. Ekonomin har trots tuffa förutsättningar överlevt och utvecklats. Men utmaningarna är stora. Hur ser framtiden ut?

I en ny bok får vi en uppdatering av 60 års ständig balansgång på gränsen mot avgrunden, mot fattigdom och kolonialt beroende. Hur mycket marknad klarar planekonomin? Både framsteg och motgångar visar Helen Yaffe i boken We Are Cuba. (ref 1)

Det har mest talats om diktatur när det gäller Kuba. Alla maktcentra i väst väntar bara på att det socialistiska experimentet ska braka samman. Yaffe koncentrerar sig ändå på att ge en beskrivning av en relativt positiv utveckling.

Helen Yaffe är ekonomihistoriker med intresse för bland annat biomedicin och särskilt kubansk vardag efter många besök i landet. Hon är verksam vid Glasgow University och London School of Economics. Hon redogör i positiva ordalag för framsteg som Kuba har gjort sedan revolutionen 1959. Planekonomi bidrar förmodligen till att det är rätt behändigt för en betraktare att greppa landets utveckling. I det avseenden är jämförelse med Sverige – båda länder har kring 10 miljoner invånare – rätt slående.

Men det har också funnits motgångar och svåra krisperioder. Politiken har åtminstone ändrat riktning åtta gånger, räknar Helen Yaffe det till. Landets kanske speciellt svåra problem är beroendet av import av matvaror. Det är ju underligt att det ska vara så för ett jordbruksland med bra förutsättningar för växtligheten. Krisen när Kuba förlorade subventionerade leveranser från det nyliberala Östeuropa efter 1992 var djup, men kanske präglas dagens Kuba ändå mest av finanskrisen 2008, samt USA:s upptrappade blockad. Och snart drabbar efterdyningarna av Covid-19-krisen.

Helen Yaffe beskriver i boken vilka utmaningar som den Speciella perioden efter 1992 inneburit för Kubas överlevnad. Stödet fram till dess från Östeuropa och särskilt Sovjetunionen betydde billig olja. När det drastiskt drogs ner från 1992 drabbades landet hårt. Det gick inte längre att exportera socker. Men Helen Yaffe menar att man var delvis beredd och det redan då fanns lovande försök med ersättning. Snart var en omfattande tillverkning av solpaneler igång enligt ett program för elektrifiering av avlägsna delar av landet. Delvis som ett svar på nödläget under den Speciella Perioden skapades en inhemsk industri för solpaneler redan från mitten av 1990-talet. Ännu idag är Kuba dock beroende av oljeimport, men en relativt stor och ökande andel energi kommer från ickefossila källor. På Kuba är det ju sommar året runt, idealiskt för solenergiutvinning.

USA:s decennielånga blockad av handel – med utpressning av sina lydriken som är Kubas grannländer – har tvingat Kuba att hitta andra vägar för att dels exportera sina produkter, dels komma åt sådant som inte växer eller tillverkas i landet. Det har inte sällan inneburit avtal mellan statliga kubanska företag och privata intressen i den kapitalistiska världen.

Krisen i den västliga finansbranschen 2008 påverkade Kuba mycket. Det betydde att importvarorna blev dyrare och inkomsterna som kom främst från nickelexport och turism minskade. Samtidigt har ledarna drömt om att utveckla många delar av samhället och strävade efter en 5 procentig tillväxt, som dock hittills aldrig infriats. Men dessa planer aktualiserade en rad försök att öka produktiviteten. 50% av brukbart land stod i träda efter att sockerexporten gått ner kraftigt. För att råda bot mot det experimenterade man med att låna ut gratis mark för hugade, och sedan centralt köpa upp en del av skörden. Vissa observationer tyder på att detta program inte haft den största möjliga effekt, i alla fall inte ännu. Kring 2010 var över 300 000 av en arbetsstyrka på ca. 4 miljoner aktiva i den icke-statliga sektorn. Där fanns de som hyr ut boende, servicearbetare och småhandlare. Vid den tiden återkom möjligheten att privat handla med sin bostad. Samtidigt identifierades 1 miljon arbetare som överflödiga på de jobb de då hade och därför drev staten och fackföreningarna på för att finna alternativa jobb. Sedan dess har ett försök med kooperativ startats och ickestatliga jobb blivit vanligare. Tillsammans med illegalt sysselsatta kan det vara en grupp på en miljon personer idag. Men hela tiden har ägandet av produktionsmedlen legat hos staten och tendenser till privat berikande följts upp och motarbetats. Ramarna för samhällets ekonomi och sociala utveckling sätts fortsatt av planen. Affärer med utländska bolag blir allt viktigare, men sköts under sträng statlig kontroll.

De senaste åren, samtidigt med bytet till ett nytt yngre ledarskap, har handlat mycket om strävanden att öka den ekonomisk effektiviteten och kraftigt öka tillväxten. I genomsnitt var tillväxten 2,3 procent mellan 2009–2015, men det var ett litet minus 2016, då orkanen Irma härjade och USA skruvade åt blockaden. Dessutom har krisande Venezuela levererat mindre olja. De ekonomiska riskerna diskuteras och det har bildats olika åsiktsläger med olika mening om vilken väg landet ska gå. Leder utvecklingen till större ojämlikhet, förlorat fokus om mänsklig omtanke och beroende av utländska bolag? Vissa driver att gå med i IMF och världsbanken, medan andra kontrar med att det skulle direkt leda till att dessa USA-dominerade institutioner kommer ställa ödesdigra villkor på Kuba.

Denna vår har Kuba skickat grupper av specialister för att hjälpa till med effekterna av covid-19 i ett 40-tal länder, till exempel Italien. (ref 2)

Ku ba har utvecklat en nisch som världens stormakt i medicin. 600 000 doktorer och sjuksköterskor har arbetat i över 100 länder. Helen Yaffe anser att den kubanska synen på sjukvård skiljer sig diametralt från den västliga, marknadsmässiga synen och att det är främsta förklaringen till den omfattande verksamheten. För kubanerna är det hälsa och välbefinnande som är i förgrunden, och det ska erbjudas alla och utan att det kostar något. Det är fritt att gå på Kubas sjukvårdsutbildning. Villkoren är att man ska tjäna vanligt folk och gärna på oländiga trakter. Det är tänkt att läkarpersonalen ska dela livet med befolkningen och bidra till folkhälsan. Studenter rekryteras gärna bland de som har enkel bakgrund, sådana som vet vad det vill säga att leva under fattiga och utsatta förhållanden. På samma sätt ser man på alla tusentals från många fattiga länder som fått utbildning i Kuba.

Helen Yaffe menar att i Kuba är inte vård en exklusiv och dyrköpt verksamhet som här i kapitalistiska väst, utan något som alla ska ha tillgång till. Hellre en förstående personal än dyra apparater och en extrem och exklusiv vårdutövning.

Före revolutionen 1959 var sjukvården dyr och därmed endast tillräcklig för de som kunde betala. För de fattiga var den långt ifrån tillräcklig – knappt tillgänglig alls. Sedan dess har det breda hälsoarbetet varit prioriterat. Statistiska tal visar på de stora framstegen, som i livslängd och barnadödlighet, inte minst i jämförelse med grannlandet Haiti. Planekonomin är en del av förklaringen till den framstående forskningen om och produktion av mediciner mot cancer och tropiska epidemier.

Kuba har ledartröjan för en biologisk ödmjuk hantering av natur och hav, inte minst i det naturrika och känsliga karibiska havet. Kuba har motsatt sig export av västerländskt resursslöseri och efterfrågat en annan utvecklingsmodell för tredje världen. Det räknas bland de artrikaste och mest hållbara länderna. Delvis har miljöanpassningen inlemmats i den centrala planen. Kuba har inlett ett ambitiöst program för att motverka effekterna av klimatförändringarna. Mer än två procent av landytan riskerar att gå förlorad.

Framstegen för kubanska samhället – i jämförelse med länderna i grannskapet – har vi hört om tidigare. Ofta dock med en större dos av kritik mot bristerna, särskilt demokrati, än i den aktuella boken. Janette Habel var tidigare en annan flitig kubaresenär, likt Yaffe på senare tid. Janette Habel behandlar revolutionens 30 första år i sin Kuba-bok som kom 1989. Hon undervisade vid den tiden om Latinamerika på Paris VIII-universitetet senast vid Paris III och publicerade artiklar i tidskriften Fjärde Internationalen 1991 och 1992. (ref 3, 4) Enligt en artikel 2018 tycks Janette Habel dock ha reviderat synen på Kuba. Nu betonas militärens roll och tycks förorda ännu mer marknad.

Janette Habel framhöll 1989 – alltså redan innan den Speciella Perioden – att en viss kontrollerad småskalig marknad behövdes. Trots riskerna ansågs det vara ett överlevnadsvillkor för kubanska revolutionen. Marknad hänger samman med lurendrejeri och korruption, men det fanns redan på Kuba, menade Janette Habel. Det insåg ledarskapet, inte minst Fidel Castro. Men hon menade att det inte skulle vara någon generell privatisering. Kollektivjordbruken fungerade bra, då, enligt henne. Nu skriver vi 2020 och revolutionen har klarat många prövningar, varav den värsta är USA:s blockad. Helen Yaffe menar att det finns en stor medvetenhet om vilken balansgång det är med att släppa till ett visst mått av marknad. Småhandlare och servicebranschen har växt. Men de stora utmaningarna gäller statens försök att bilda ekonomiskt samarbete med utländska storbolag och att få in utländsk, lån och därmed minska utlandsskulden. Kuba budgeterade med ett underskott på ca. 2 miljarder kr 2019. De betalar av, men har delvis avskrivna, skulder till Kina, Mexico och Ryssland.

En handfull företag från Sverige finns på Kuba. Sverige exporterade för 485 miljoner kr och importerade för 35 miljoner kr 2018.

Sjukvårdsexporten är en viktig inkomstkälla för Kuba. Avtalat bistånd tar man betalt för men inte för katastrofbidragen. Inkomsten uppges ha varit ca. 60 miljarder kr under 2018. Det var dubbelt så mycket som turismen inbringade. Länge fanns ett avtal om olja mot doktor mellan Venezuela och Kuba. Det hjälpte båda. Idag importeras mindre mängd olja från Venezuela och det finns färre kubanska läkare i avlägsna och otillgängliga delar av Venezuela. Likaså har kubanska läkare skickats hem från Brasiliens djungel.

Sedan 2013 har Kuba försökt ena sina två valutor. Kubanska peso (CUP) är för inhemskt bruk och den växlingsbara (CUC) för turister och andra intressen. Det skiljer en faktor 27 mellan de två. Men man har inte kommit på hur detta skulle gå till.

USA:s kostsamma satsning på att motarbeta den kubanska revolutionen har bland annat skett genom stöd, via CIA, till tvivelaktiga exilkubanska karaktärer, sådana som till exempel Che Guevaras mördare 1967. En majoritet av tjänstemännen på USA:s ambassad i Havana har varit CIA-folk. Vågen av antikubansk aktivitet är tillbaka på en intensiv nivå med nuvarande president efter en viss upptining under Obamas senare period.

Demokratiunderskottet

Janette Habel pekade på vad som saknas i demokrati i sin kritik 1989; pluralism i de institutionella strukturerna, respekt för olika tankesätt, ansvarsutkrävande av ledare och bristande makt för folkliga organ. Hon varnade för att byråkratiseringen kan ödelägga framstegen som revolutionen fört med sig.

Helen Yaffe tycks ta något lättare på demokratiproblemet. Eller ska vi säga att för henne är det en statistisk fråga. Även om det tog 14 år mellan 5:e och 6:e partikongressen beskriver hon med imponerande stora siffror de landsomfattande förberedande diskussionerna. 9 av landets 11 miljoner invånare sägs ha varit med på något av de hundratals tusen möten som diskuterade prioriteringar för framtiden. Även till sjunde kongressen 2016 anger Helen Yaffe ett stort deltagande i diskussionerna. Det visar i alla fall att kubanerna stöttar sitt land och dess politik i stora drag. Helen Yaffe refererar ledares kongresstal som visar deras medvetenhet om riskerna med bland annat marknadisering. Sjunde kongressen ville också klart skilja på partiet och statsledningen. Helen Yaffe talar dock inte om landets parlament eller dess regering. Vi vet heller inte hur de många gräsrotsdiskussionerna utförs, men att en rad reaktioner och förslag bärs fram till kongresserna.

Den nya konstitutionen från 2019 slår fast att Kuba ska förbli en planekonomi, vara under CCP:s ledarskap, med statligt ägande och inte tillåta exploatering och utsugning. Social service ska förbli fri. Internationellt gäller antiimperialism, proletär internationalism och solidaritet och nationellt självbestämmande. Kuba är ett av länderna med den mest ambitiösa diplomatin, med 184 ambassader, som ett slags skyddsnät. Miljö- och klimatanpassningen är en del av konstitutionen.

Framtiden

Trots vissa framsteg är bristerna ändå tydliga. Kuba är ett jordbruksland som importerar 70% av livsmedlen. Fortsatt växlar politiken. Den ickestatliga sektorn är periodvis mer eller mindre omhuldad av staten som en arbetskraftsregulator och ett sätt att söka driva på tillväxt. Företagare blir allt vanligare i servicebranscherna och därmed en påtryckargrupp. Dock har de ingen helt ekonomisk självständighet i förhållande till staten.

Sommaren 2019 höjdes löner och pensioner för ca 3 miljoner kubaner. Statsanställda tjänar ca. 150–375 kronor per månad. Lönespridningen har ökat, då de med speciell kompetens får mer. Samtidigt behålls systemet med gratis social välfärd, boende och utbildning. Lönehöjningarna kan ses som ett försök att vända situationen som varit i riktning mot ett större intresse för ickestatlig sysselsättning och drömmar om bättre villkor. De ökade statsutgifterna riskerar späda på inflation och utlandsskulden, samtidigt som skatter och avgifter för privata sektorn inte höjts. Därför kombineras lönehöjningarna med priskontroll och ökade ansträngningar att göra affärer över gränserna.

USA:s regim sedan 2017 har skruvat upp sanktionerna mot ickekubanska företag som har samröre med Kuba. Det har ändrat situationen radikalt efter ett visst töväder under förra presidenten. Sedan våren 2019 jagar USA de bolag som har det minsta med Kuba att göra enligt en 25-årig lag som hittills vilat. Det har skrämt upp även EU-intressena på Kuba. Eftersom Kuba står för bara någon promille av EU:s samlade export undviker länderna och företagen att ta strid mot USA, annat än i ord. Både Kanada och EU har betecknat USA:s blockadsträvanden som illegalt enligt internationell rätt.

USA:s offensiv har gjort Kubas strävanden att öka den internationella handeln och finansieringen svårare. Samtidigt som det unga Kuba, analyserar Helen Yaffe, vidhåller landets inriktning ännu efter 60 år pågår en viss dragkamp bland experter och inom den politiska ledningen för mer eller mindre inslag av marknad under den centralstyrda ekonomin. Att ge sig i lag med stora kolosser som Googles som man gjort för att bygga ut ett 3G-nät kan vara riskabelt. Men större fara anser Helen Yaffe vara den ökande ojämlikheten då icke-statliga jobb kan ge 10–15 gånger mer betalt.

Helen Yaffe ger en ambitiös och överraskande färsk beskrivning av Kubas situation just nu. Med tillgängliga ekonomiska uppgifter och intervjuer med en lång rad inflytelserika personer nära makten tecknas bilden av ett ständigt utmanat land. Helen Yaffe ger bilden av ett folk som sluter upp kring det relativt sett människovänliga samhällsbygget. Det har dock inte varit hennes främsta ärende att granska det demokratiska underskottet.

-Lavoro in Corso, 2020