Litteratur i Lavoro in Corso

Verkligheten är ostyrig och vi hänger med så gott vi kan

Går det att beskriva hur det är i verkligheten? Är det någon idé att försöka? Mer eller mindre verklighet förekommer förstås alltid i litteraturen. Här är månne ett nytt försök.

Magnus Dahlström, Förhör, Bonniers 2020, 389 sidor.

Magnus Dahlström har skapat en liten egen nisch. I den aktuella romanen Förhör är det en obestämd, flytande och ostyrig verklighet som beskrivs. Med konstfulla - men små - medel får författaren fram en känsla hos läsaren hur det verkligen är i verkligheten. Nån slags realism, snarare än formexperiment. Situtationer upprepar sig, dagliga rutiner och fragmentariska samtal. Allt utspelar sig i samma lokaler - en polisstation. Oräkneliga gånger passerar huvudrollsinnehavaren den tomma korridoren och hur många gånger som helst besöker hon badrummet för att svalka sig och hämta andan mellan kontrontationerna med klienterna.

I förhören förstår inte personerna varandra, men kanske tror att de gör det. Det blir därför ingen reda eller avslut. Ofta låter det - som i verkligheten - som att de medvetet sprider oförstånd eller struntar i hur och om samtalspartnern snappat vad som sagts. Människans tillkortakommanden träder därför fram. Och det bräckliga med kommunikation. Är det rent av en misstro mot att någonsin nå fram?

Här är det alldagliga förhör hos polisen. Det är inga spännande utmanande och listiga utfrågningar som i tv-serierna. Det är mer som man kan tro att det verkligen är. Den civilklädda civila utredaren får ideligen frågan om hon är någon riktig polis egentligen. Trots att allt sker i hennes ögon förblir hon diffus, namnlös. Allt sker på denna plats, all koncentration är på förhören. Omvärlden nämns inte. Denna overkliga situation på randen utanför mot det fattbara betonar på det sättet att det är scener ur just verkligheten. Här är det dussinet utredningar, med verklighetsbakgrund, flera kan anas från mediarapportering, som verkar omöjliga att få ordning på. Det är den miljön som får bilda stoffet för romanen, men det kunde lika gärna varit ett annat av alla andra jobb som vi har. Det går att sätta in den i ett annat medelklasskontorsjobb, där ändå romanen passar bäst in, som i ett repetitativt tempoarbete på en fabrik.

Ramen är en civil, nyanställd utredares polisförhör. Hon tycks få de krångligaste ärendena, de som är mest utsiktslösa att få någon rätsida på och som andra därför lämnat. Har egentligen något brott skett, eller driver dom med henne. Chefen, rättshaverister, verkliga brottslingar och bedragare passerar revy. Men vem är vad är inte gott att säga.

Författaregreppen är upprepningar av samma banala och vanliga situationer. Sånt som vi alla är med om dag ut och dag in. Det kunde vara tråkig och enahanda litteratur, särskilt som en genomgående drivande intrig saknas. Men konstgreppet lyckas troligen genom att det ändå är en avmätt dos trivialiteter. Det blir en koncentration på miljö- och person- karaktäriseringar - som dessutom återkommer - som tär på läsarens tålamod. Men effekten blir att den oklara miljön ändå växer i ens fantasi.

Tenderar boken demonisera personer som har mindre vana att uttrycka sig på svenska? Skulle dessa personer ställa till extra mycket oreda i förhören? Man kunde kanske ifrågasätta att det är en överrepresentativitet av sådana fall. Vill författaren därmed visa att de är en extra belastning för ordningsmakten? Kanske det är en skälig invändning. Å andra sidan vägs det upp av Östermalmsstrebern som framstår som ännu värre på att ställa till oreda för utredaren.

Personernas tankar redovisas inte - undantagsvis berörs ett inre livet men bara hos huvudpersonen - den civila utredaren - när hon anger vad hon egentligen skulle vilja säga - men som inte blir uttalat utan hon säger något annat som är mindre vasst. Dessa alternativa repliker dyker upp för henne i de svåraste situationerna, och markerar på det viset viktiga vägval.

Det känns inte som att röja för mycket för nästa läsare att avslöja att inga trådar knyts ihop i framställningen. Egentligen får inget någon upplösning i romanen. Det anar man nog ganska snart redan i början av läsningen ändå. Det är textens karaktär. Det är så det är.

-LOO, 12/5 2020

Vesalius - ett anatomiskt liv

Magnus Dahlström, Vesalius, Bonniers 2022, 205 sidor.

Vesalius är omtöcknad, febrig och hungrig samt törstig genom hela romanen. Det skiljer sig från gängse bild av vetenskapsmannen och anatomiföregångaren Vesalius liv på 1500-talet. Syftet med romanen är därför inte biografi. Det är en svårare bok än Förhör.

När sanningar om att liv är liv och död är död upprepas så många gånger bli intrycket att det handlar om något annat än anatomiska studier eller simpla dödsfallsundersökningar. Läsaren kommer att undra om Dahlström kommenterar något i samtiden. Eller ska Vesalius tagit miste?

Upprepade detaljerade anatomiska noteringar förstärker det ödesmättade intrycket.

Dahlströms mästerskap är den förtätade instängdheten i människans egen belägenhet. Fokus finns alldeles utanför kroppen och tankeverksamheten men ofta med inblickar tätt inne i personens egen tankevärld.

Den diffust tecknade yttre ramen är en händelse där Vesalius ska resa, men får en låda med en hand som ska undersökas. Det arbetet pågår sedan under en obestämt lång tid, i alla fall genom hela boken. I förvillelsen figurerar en abstrakt bild av hustrun och dottern.

-LOO, 25/7 2022