Lavoro in Corso Litteratur

Episkt teater eller tv-serie? Gammal självransakan eller ung entusiasm?

Är det ute med medelålders välmenande kulturarbetare? Vad har de unga att komma med?

Troligen finns flera plan i denna roman. För det är säkert inte en tillfällighet att både olika estetiska perspektiv konfronteras och olika syn på utbildning. I någon mån kommer relationen mellan olika kompetens upp - samt samhällsengagemang.

Vigdis Hjorth, Lärarinnans sång, Natur och Kultur, 2020, 238 sidor.

Ramen är en kulturhögskola i Oslo med en lärare och hennes elever. Läraren har gamla käpphästar och estetiska favoriteter och dessa presenteras under en rad lektioner - eller är det föreläsningar? Eleverna beskrivs som besjälade av att göra karriär på scen och bli stjärnor. En elev på angränsande filmlinje vill få göra en film om lärarinnan som examensuppgift. Hon blir därmed jagad av en kamera snart sagt överallt.

Bilden präntas in och läsaren vaggas in i sympati med lärarens arbete. Detta gör författaren genom att omsorgsfullt och ordrikt berätta om föreläsningarna. Det sker genom att uppehålla oss läsare med en läsning av Brechts episka teater, tre av de tyngsta pjäserna.

En central episod är när lärarinnan sätter upp klassiska scenen i Den kaukasiska kritcirkeln. De två studenterna som får kämpa om det lilla barnet gör som många skulle göra och det slutar med att den docka man använder går i tusen bitar. Detta ska visa att Brecht ville med sin version där den medelsvaga kvinnan ger sig och släpper taget för att inte göra barnet skadat visa att livet kräver eftertanke och att publiken ska skilja på aktörerna och rollerna som de spelar. Men det visar också att unga studenter i Oslo i dag inte tänker så. Det visar dessutom att sådana unga inte tagit del av klassiska Brechtpjäser. Trots att det i detta fall inte är vilka som helst, utan framtidens skådespelare.

Allt verkar alltså bekräfta en hel del av lärarinnans uppfattning om den okunniga ungdomen. Kritcirkelscenen registreras noggrannt av filmarens kamera. Filmaren är sökande och osäker. Han till och med tvivlar om att över huvudtaget klara att få ihop den filmsnutt som räcker för att klara examen.

Plötsligt sker en ganska radikal helomvändning. Filmen visar sig bekräfta alla lärarinnans onda aningar. Den får stora effekter på henne. Filmen får OK av skolans ledning och laddar ett gap mellan eleverna och läraren. Den kommer i ett annat format än hos Brecht. Här är det direkteffekt. Filmen talar klarspråk. Här är det inte tal om tolkningar, utan med förstärkningsteknik framställs budskapet utan pardon. Som tv-serie.

En diskussion om självkännedom kan därmed skönjas, insikten att se sig utifrån med andras ögon. Lärarinnan har nog anat hennes gärnings begränsningar. Men hon har inte haft medel att göra något annat.

Den olustiga effekten den annars välutvecklade romanen har är att de okunniga unga får rätt. Erfarenhet och kompetens sveps bort och får representera något mossigt som inte är värt något. Som om inte klassisk teater kan och bör läras av nya generationer på teatern. Som om det inte skulle finnas moderna och fräscha sätt att lära ut respektive ta till vara historien.

I den välskrivna och dubbelbottnade romanen får lärarinnan representera en välmenande medelklass som idkar solidaritet i form av välgörenhet. Det sker bara till en viss gräns och bara på hennes villkor. Det framställs som mindre eftersträvansvärt. Men å andra sidan finns inget att mäta det mot - ingen träder fram för att göra mer. Studenterna gör till exempel ingen solidaritetshandling alls.

-LOO, 18/5 2020

Dag Solstads lärare Elias gav också upp jobbet i vanmakt; hur ska det gå?

Dag Solstad kom med en roman på 1990-talet som handlar om läraren Elias Rukla och hans utflipprande. Det finns intressanta paralleller till Vigdis Hjorts lärarinna och hennes öde.

Dag Solstad, Genanse og verdighet, Oktober, 2020 (1994), 152 sidor.

Det händer egentligen påfallande lite i Solstads roman, kanske som vanligt kunde man säga. Författaren är mästare i att med upprepningar skapa den stämning han vill få fram. Elias Rukla är lite utanför verkligheten, bara delvis närvarande tycks det. Detta framgår tydligt paradoxalt nog trots alla Solstads upprepningar av enkla fakta som att Elias jobbat som i 25 år på en viss namngiven skola och att han bor på en viss gatuadress i Oslo och är gift med Eva - allt detta verkar han ha hamnat i utan att själv aktivt verkat för det.

Efter att drabbats av ett plötsligt raserianfall, som författaren lämnar oförklarigt, bestämmer han sig för att sluta jobbet. Resten blir en plågsam eftertanke om hur beslutet ska tas emot. Kanske hans enda stora egna beslut får oanade konsekvenser? Något som ha eventuellt inte kommer kunna ta. Vilket han anar, och är rädd för. Han är inte beredd att ändra tillvaron - egentligen.

Beröringspunkter med Vigdis Hjorts lärarinna finns, men är kanske inte så tydliga som framhållits av litteraturvetare. Möjligen finns en psykologisk diskussion i bakgrunden som är ganska mycket gemensam, om personens avstånd till verkligheten. Gymnasieeleverna betraktas i båda fallen som okunniga och oinspirerade. De är i stort sett omöjliga att inspirera för den uppburna kulturen, hos Hjort är det Brecht, hos Solstad Ibsen. Kanske kämpar de båda lärarna en ojämn kamp för värden som är på väg att förgås? Utan att de själva riktigt tar in det. De kan inte se att de är på väg att tappa taget - förrän det redan gått för långt.

Solstads svårighet med kvinnan finns förstås inte hos Hjort. Det är män i förgrunden som alltid hos Solstad. Elias har ett något stapplande kompisskap med Johan, det är avvaktande trots att det varar över decennier.

-LOO, 24/5 2021