Politik/miljö i Lavoro in Corso

Nyliberalerna och klimatet

Flexibilitet, anpassning och resiliens -
kodord för nyliberala ödesdigra
inflytandet på klimatet

Resiliens och anpassning är framträdande begrepp i klimatkrisen. Detta synsätt prioriterar en flexibel anpassning till en ny situation, med ändrade egenskaper, som uppkommit genom påverkan på olika sätt. Systemet kan balansera ända ut på randen, så länge det är resilient. Betoningen ligger alltså inte på strävan att minska hoten genom en omställning med aktiva motåtgärder.

Begreppen anpassning och resiliens har stort inflytande, inte minst internationellt, i biståndet med Syd, i miljörörelser och i teorier om tipping points, genom en ideologiskt färgad diskurs, men också i en mer konstruktiv verksamhet. Det finns förstås en viktig pågående klimatanpassning. Samhället anpassas på olika sätt för den påverkan som skett och som väntas ske på grund av klimatförändringarna. Den anpassningen avhandlas inte här, även om en sammanblandning mellan de olika medvetet eller omedvetet ofta sker.

I bakgrunden till betoningen av anpassning finns ledande teorier om risk och en viss filosofisk och ekonomisk samhällssyn. Det finns ett direkt och påtaglig överlappning och samsyn mellan en politisk högerinriktad schattering inom nyliberalismen och vissa ekologiska ideologer. De har gemensamt att betona flexibilitet, oöverskådlighet i förändringen, antireglering och stort spelrum för privata aktörer på en marknad.

Resiliens, ”uthållighet”, kom på modet för cirka 50 år sedan inom bland annat miljövården och har blivit kvar sedan dess. Det har sedan spridits till fler områden. För 15 år sedan startade Stockholms Resilience Center med främsta målet en ”uthållig miljö för allas välbefinnande” (not 1). Begrepp som social-ekologisk resiliens står för anpassningar av samhället, kallat systemet, för att motstå störningar. Resiliens har också citerats av företrädare för SRC som “förändring till en situation som behåller i huvudsak samma funktion och identitet...”, ”osäkerhet och överraskning är en del av spelet och du måste vara beredd att leva med det”. ”Resiliens... är också om att det öppnas upp nya möjligheter tack vare förändringarna...för fortsatt utveckling”. ”Det handlar om att hitta sätt att hantera oväntade händelser och kriser och att identifiera hållbara sätt för människor att leva inom planetens gränser.” (not 2)

Med resiliens menas alltså både ett nytt tillstånd efter att en slags förändring skett. Men det nya tillståndet är också det övergående. Det bär på oväntade egenskap – som kan utnyttjas. Saknas resiliens, det för stunden ”stabila” tillståndet, riskeras ödesdigra negativa effekter vid en kris. Men det är tydligen mindre troligt trots ständiga oväntade förändringar. Å andra sidan uppstår resiliens utanför en aktiv medveten styrning och kontroll och borde därför också den vara ödesdiger.

Reagerade på traditionella naturvården

Ursprunget spåras till ledande ekologer som reagerade på konservatismen inom naturbevarande. Man ville istället ha flexibilitet och propagerade för ett utnyttjande av naturresurserna. Så småningom tillkom att reagera på den allt tydligare klimateffekten på naturen.(not 3) Gradvis har konceptet breddats.

Resiliens fick efterhand ett eget område inom riskbedömning och finansiering, sammankopplat med bland annat akademisk miljöteori och forskning. Självklart har tankarna sipprat över till utövare och aktivt engagerade inom miljörörelsen.

Boken som visar hur teorierna om anpassning och resilens bromsat klimatåtgärder. Romain Felli, La Grand Adaptation, kom första gången ut 2016.

En aktuell bok berättar historien från början. På 1970-talet började inflytelserika teoribyggare argumentera mot tidens dominerande miljövårdssyn, det konservativa bevarandet av naturen som byggde på en uppfattning om en natur i jämvikt och balans. Istället betonades flexibilitet och anpassning. Detta synsätt koncentrerades till anpassning till ständigt nya och föränderliga förutsättningar. Bokens författare vill visa att detta skedde med öppna ögon och att skälen till det var en anpassning till de förändringar i bland annat naturen som sker genom verksamheter av olika slag.

Det handlade om anpassning till de förändringar som inte minst exploateringen av naturrikedomarna medför. Det handlar inte om anpassning av den verksamheten till hushållning eller miljömässiga hållbarhetsaspekter, utan alltså tvärtom.

Till flexibilitet och anpassning knöts begreppet resiliens, som blivit ett emblem för mycket av bland annat den miljömässiga förvaltningen, inte minst den traditionella naturvården.

Resiliens - verkligheten är oöverskådlig

En stor del av grunderna för denna syn utvecklades av ekologerna Crawford S. Holling och William Clark. Båda var verksamma vid IIASA i Wien, som har anknytning till SRC. På båda dessa ställen finns rikligt med dagsaktuella exempel på resonemang om resiliens.

Holling tog över resiliens från riskhantering genom teorier om sammansatta system, använt bland annat inom finansvärlden. Perspektivet är att vi går mot en framtid som vi varken kan förutse eller påverka, så vi får (nöja oss med att) bygga resiliens.(not 4)

Holling betecknade den konservativa synen på bevarande som att de uppfattade en natur som var stabil och i jämvikt. Han framhölls att det är omöjligt att veta något säkert om detta komplicerade system. Därför kan en hållbart produktion ändå upprätthållas trots instabila förhållanden. Holling fäste störst vikt vid att styra om förvaltningen av naturresurserna. Det obeständiga och okända världen krävde flexibilitet. Därför handlade inte förvaltning om planering, utan anpassningsbara entreprenörer.

”Ett sätt att förvalta baserat på resiliens ... skulle betona behovet av att hålla alternativen aktuella ... och behovet att betona olikheter.” (Holling 1973, efter Walker och Cooper, not 4)

Han fortsatte med att betona bristande möjligheter till kunskap och oväntade skeenden. Resiliens kan därför vara utvägen, genom att enbart se att systemen kvalitativt kan motstå förändringar. Hollings gick vidare och vidgade det till att gälla ”socio-ekologiska resiliens. Nu sägs att alla socio-ekosystem är instabila och en rundgång av anpassning med kollaps och ny tillväxtperiod. Holling pratade om ”kapital” som genererades i detta kretslopp.

Holling var en viktig inspiratör för Stockholms Resilience Center, var också verksam där under en viss tid. Så sent som 2021 skrevs en hyllning av Holling, presenterad av verksam emeritus vid dagens SRC.

Hollings teoribildning om anpassning i ett oöverskådligt och komplicerat system går ihop med nyliberal filosofi om spontana marknader och sociala förlopp.(not 5) Holling klev utanför sin ekologiska expertroll och menade att staten skulle begränsas, särskilt samhällsplanering sågs som motverkande sitt syfte. Det är inte att säga att Holling var medvetet nyliberal. Det säger endast att parallellen mellan hans teorier och vissa nyliberaler är slående. Grunden är gemensam i motståndet mot jämvikt - i ekonomi och ekologi. Detta är en del av förklaringen till det stora genomslaget för resiliens. Ingen har citerat något belägg för att direktkontakt förekommit mellan Holling och Hayek, men överensstämmelsen är betecknande, inte minst betoningen av komplexiteten i både ekonomi och ekologi, och därmed dess oöverskådlighet.

Från detta följer nyliberala tankemönster om att sociala och ekologiska system utvecklas mest produktivt när de frigörs från framförallt staters inblandning. Nyliberalerna karaktäriseras av att ”all förändring kan absorberas om individer och institutioner anpassar sig med flexibilitet, något som det aldrig finns bättre garanti för annat än på marknaden." (not 6)

Resiliens –att hoppas på det bästa

Idag kan det låta mer finslipat, i ljuset av allt allvarligare tecken på irreversibel och ödesdiger klimatförändring. Nu säger man (till exempel IIASA på en Adaptation Conference i oktober 2021): ”transformativa angreppssätt kan öppna nya sätt för resiliens och anpassning”. De kan förstås mena med detta något som saknats hittills, alltså aktiv omställning. Men vad det är, är trots allt rätt oprecist. ”Transformation” förklarar SRC är skapande av ett helt nytt system när det nuvarande är ohållbart. Mer hanterligt är dessa forskares tal om en ”klimatrisk” och en mer ”effektiv anpassning”. (not 7) Det krävs alltså att breda ut anpassningsteorierna. Detta pågår för fullt, inte minst hos SRC.

Analyser av den ideologiska bakgrunden till ekologiernas argument för anpassning och flexibilitet pekar alltså på den mer traditionella, ursprungliga strömningen inom nyliberalismen (österrikiska grenen, Hayek och von Mises). De dömde ut centralplanering av ekonomin, ställde emot detta flytande priser som bestäms på en marknad, decentraliserad och omöjliga att kunna överblicka. Detta resulterar i den spontana utvecklingen som sentida nyliberalernas filosofiska resonemang om komplexa system och statliga regleringars omöjlighet.

De allt mer använda modeller för finansiell riskhantering delar Hayeks misstro mot kunskap och möjlighet att förutse händelser. Resiliens bildar en kultur av ständig reaktion på kristendenser, utan ände, som inbegriper ständig anpassning. Det krisen ställer till med kan tas som startpunkt för nästa fas, utan större omställningsinsatser.

Klimatkamp på marknadens villkor

Användningen av resiliens inom till exempel verksamhetsområdet hållbar utveckling är utbredd. Inflytandet från resiliensskolan – som är betydande – har bakbundit klimatkampen, inte minst arbetet på internationell nivå inom FN:s klimatpanel IPCC och klimatkonvention UNFCCC. Författaren menar att endast under en period efter konferensen i Kyoto 1997 var dominansen svagare från de som drev på för resiliens och flexibel anpassning till klimatförändringarna. Men i och med IPCC:s Köpenhamnsmöte 2009 tog detta synsätt åter över förhandlingar och dokument.

Det har gått i vågor, men tilltron till nyliberalernas marknadsrelaterade program dominerar allt jämt. De vanliga åtgärdspaketen innehåller framförallt prissättning av klimatutsläpp och handel med möjligheter att släppa ut. Samt vissa outvecklade tekniska underverk, som det offentliga väntas bekosta.

Konsekvenserna av resiliens

Betoning på anpassning och flexibilitet i förhållande till förändringar som bland annat sker genom av ökade klimatutsläpp, innebär att det sker inom det ekonomiska systemet och under dess aktörers hegemoni. Resiliens betyder återgång eller att söka ett nytt övergångsmässigt stabilt läge. Medlet som förordas är marknadsrelaterat, även av sådana aspekter som saknar marknadspotential, som till exempel energiförsörjning, eller som ökar den sociala orättvisan.

Det var sannolikt detta som var huvudsaken för de ekologer som gick i bräschen för flexibiliteten, snarare än deras kritik mot traditionell naturvård. Självklart är inte naturen i ett stabilt jämviktsläge som de ”nyliberala” ekologerna hävdade, men det råder heller inte en gränslös och ohjälplig osäkerhet om vilket tillstånd naturen och samhället är i. Miljön, naturen, förändras ständigt, något som vi till stor del kan notera och klarlägga orsakerna till. Genom den kunskapen går det att utveckla åtgärder som kan motverka negativa förändringar. Viktigaste drivkraften till förändring är det ekonomiska systemet.

Tillståndet som uppstår efter förändringar upplevs av många som det normala; att omvärlden är stadd i förändring och nya förhållanden etableras. Trots att detta för många innebär katastrofala förhållanden. Vissa ser sin chans att utnyttja detta affärsmässigt – och omvänt motivera affärerna med anpassning och flexibilitet. Klimatförändringarna medför till exempel nya möjligheter att exploatera tidigare mindre tillgängliga resurser. Ibland blir detta högst påtagligt. Dåvarande USA-vicepresident Pompeo tackade 2019 klimatförändringarna för möjligheten att ta genvägen med fraktbåtar över Arktis, där merparten av isen smält bort, och pekade på hittills orörda fossilenergifyndigheter som kan bli tillgängliga.

När en flexibel anpassning genomförts är det rimligen dags för en ny anpassning till ytterligare ett nytt tillstånd, och så vidare. Snart är systemet anpassat till ett helt annat tillstånd, som även det är övergående och kommer att ersättas, och så vidare. Råder resiliens även då – det vill säga ett slags jämviktstillstånd som bedöms hållbart, även om det är övergående – kanske inte nästa anpassning är resilient.

Flexibel anpassning riskerar därmed att leda till ett förvärrat tillstånd utom kontroll från samhällets eller andra aktörers sida.

Noter

1. I Stockholms Resilience Centers, härefter SRC, vision står det: ”resilient biosphere that enables well-being for all.” (Källa: SRC). Centret har stort förtroendekapital och forskarna har en upphöjd ställning. SRC håller bland annat rådgivande paneler med företagsledare och före detta politiker. I ett strategiråd sitter bland andra Jacob Wallenberg som hösten 2021 pläderat hårt för att svenska regeringen ska satsa på mer kärnkraft. Tillbaka

2. Carl Folke, Resilience: The emergence of a perspective for social–ecological systems analyses, Global Environmental Change , vol. 16, no. 3, 2006, s. 253-267, resp. Vad är resiliens?, Stockholm Resilience Center, PM, 2014. Carl Folke är ännu 2021 aktivt engagerad både i SRC och IIASA. Tillbaka

3. Romain Felli, The Great Adaptation, Climate, Capitalism, and Catastrophe, Verso, 2021, berättar historien om hur fokus i miljövården och klimatarbetet kommit att handla om anpassning och uthållighet, snarare än skydd och omställning. Originalet på franska 2016. Tillbaka

4. Jeremy Walker och Melinda Cooper, Genealogies of Resilience: From Systems Ecology to the Political Economy of Crisis Adaptation, Security Dialogue, 14(2), 2011. Detta avsnitt vilar tungt på deras arbete. Tillbaka

5. Walker och Cooper. Tillbaka

6. Daniel Tanuro, Trop tard pour être pessimistes!, Paris: éditions Textuel, 2020. Tillbaka

7.IIASA. Även IIASA har en väl etablerad ställning i samhället. Tillbaka

-LOO, 10 januari 2022