Extrem populism och extrem nyliberalism - mörka fem år för Italien

Italien har ny majoritet efter nyvalet 25 september 2022. Borgerliga väljare gick till extremhögern, som bildar ny regering. Högersamordningen gav många extramandat. Partier i mitten och till vänster tappade inflytande. Mörka utsikter: regeringsrivalitet förlänger turbulensen, få nöjda och avvaktande kapitalism-aktörer och dyrtiden accentueras.

Ständig italiensk kris - men inte för alla

Klyftorna vidgas mellan fattiga och rika, de som har jobb och de som inte har jobb. Valet 2022 gav extremhögern stor majoritet och ersätter därmed den teknokratiska Draghi-regeringen.

Fallfärdigt? Italien behöver rusta upp.

Italien är EU:s tredje största ekonomi. För stor för att fela. Finansieringens värdering bildar ett stort gap till Tyskland. Statsskulden är bland de största i Europa och ökar genom ständiga budgetunderskott. Arbetslösheten är stor pga. en liten sektor för kvalificerade jobb. Utbildning och socialt skyddsnät försämras. Ojämlikheten ökar och antalet fattiga ökar likaså.

Situationen i sammanfattning, hösten 2022:

• FdI har successivt stärkt ställningen efter att ha polerat sin yta. Fascistiska ursprunget skiner ständigt igenom. Backas upp av stora skaror gamla och nya fascistiska grupper och anhängare.

• PD fick inte ihop en enad center-grupp. Före detta PD-politiker bildade eget extrem-mittenlag.

• Vänsterpartier har mycket svagt stöd i valen.

• Sociala rörelsen domineras av kyrkliga organisationer. Fackföreningsanslutningen och kampviljan är låg. Miljörörelsen och enfrågerörelser fångas i regel upp av partierna och avväpnas, inte minst inom 5-stjärnerörelsen och dess många avläggare.

Mjukfascister vid makten - drastisk politik?

Postfascistiska Fratelli d´Italia (FdI) gick fram på andra högerpartiers bekostnad. Det innebär en maktförskjutning med effekt på nya regeringen och dess politik.

I 30 år har högerprojektet kring Berlusconi (Forza Italia), senare Salvini (Lega) och numera Meloni (Fratelli d´Italia) dragit till sig en majoritet - eller nästan - vid valen. Det har avbrutits med perioder då Partido Democratico lyckats samla småpartiers stöd för att regera. Tre gånger har ”opolitiska”, ”tekniska” konstellationer satts på regeringsmakten. Dessa pressades fram genom uppror från banker, inklusive EU-banken under Mario Draghi, och osämja inom bräckliga regeringskonstellationer. Alltsammans hände under ett nyliberalt ok.

Idag är de stora frågorna för vanligt folk dyrtiden, gas- och elpris samt post-Covid19-trauma. Italien skulle få mest av EU-kommissionens Covid19-pengar, i Italien benämnt PNRR, men processen har gått trögt och bara en mindre del har hittills släppts i väg från Bryssel. Regeringschefen Mario Draghis planer fick för litet stöd, han lämnade in och det blev nyval. Frysta 2000 miljarder kr i Bryssel motsvarar någon procent av BNP och skulle sätta i gång en rad offentliga projekt. FdI har tydligen andra planer för pengarna.

Klimatrelaterade katastrofer har fördjupat krisen med stora behov av extraordinära återställningsåtgärder. Ömsom exempellös torka och lika extrema skyfall har vänt landsändar upp och ner. Behov av ett helt annat odlingssystem blir tydligt.

Nu är företagskretsar rädda för den nya politikens ointresse för EU. Reaktionen på valutgången dagarna efteråt andades misstro: man tror inte att en ny regering kommer inte genomföra de sagt att de ska göra. Italiens ekonomi är i gungning som vanligt, med 150 procent statsskuld och relativt stora klyftor mellan landsändarna och mellan fattiga och rika. Mer än 5 av 60 miljoner är fattiga i Italien. Köpkraften droppade brant från mitten av 2022. Försäljningen av kapitalvaror gick ner, t.ex. personbilar med 55 procent i augusti. Till och med försäljningen av elbilar gick ner första halvåret 2022.

Italienskt val. Inte alla var lika tända.

5-stjärnerörelsens 32 procent av rösterna senaste valet, nu ca. 15 procent, och viss omgruppering gör att balansen inom högern har förändrats i detta val. FdI, Italiens bröder, har successivt på tio år tagit över från de andra två extrema partierna. Trots en härkomst i rakt nedstigande led från Mussolinis fascister, kännetecknas partiets valkampanj av hejdlös och lättsmält populism. Ledaren, uppväxt inom fascistmiljön och med ministererfarenhet, Giorgia Meloni, har gjorts till idol bland missnöjda.

FdI gick till val på ”Italien framför allt”, mot ”vänsterns hegemoni”. För att mjuka upp och försköna det hårda budskapet talar partiet om atlantism (USA:s republikanska partiet och NATO) och ett förenat extremhöger-Europa med ett magert socialt skyddsnät. Valpropagandan påstår att fascismen avförts från Italien och är ett passerat stadium. Mussolini ska sättas in i sitt speciella sammanhang säger Meloni. men "han gjorde bra saker också".

Mjukfascisternas offensiv

Valkampanjen drevs av FdI:s ungdomsorganisation och flera fascistgrupper intensivt på sociala media. Melonis lockbete i valet var vaga löften om mer jobb. Men hon har sagt att båtflyktingar är mindre värda människor och svingade vredgat mot feminism, aborter, HBTQ och migranter i uppmärksammade tal, bland annat hos spanska VOX under valkampanjen.

La Repubblica har berättat att tonåriga Giorgia Meloni opponerade sig mot sin kommunistiska pappa och knackade på hos Ungdomsfrontens (FdG), MSI:s ungdomsförbunds, och klev in där 1992. Denna maskulina hierarkiska miljön blev hennes andra familj. Sedan slutet av 90-talet har hon haft politiska poster, bland annat i lokalstyret i Rom för Nationella alliansen (efter MSI:s namnbyte). Strax efter fyllda 30 år blev hon minister i en Berlusconi-regering.

Giorgia Meloni framträder som kvinna, mamma och kristen, en omskrivning av familjen, nationen och gud. Nu ligger det i farans riktning att Giorgia Meloni blir regeringschef i fem år.

FdI finner sina väljare bland familjeföretagare och arbetare som saknar konsekvent ledarskap till vänster. En stärkt position av det slag som FdI uppnått brukar benämnas en ickerevolutionär kontrarevolution. Flera skribenter citerar Gramsci: en ”passiv revolution”.

Politiska oppositionen fem år framöver

Högern har god hjälp av en svag och knappt ens reformistisk center-vänster. Demokratiska partiet, PD - ungefär socialdemokrater, delar i stort ekonomisk politik med högern.

Mittfältet med de två malligaste politikerna, de tidigare PD-ministrarna Matteo Renzi och Carlo Calenda med varsitt ”hus”-parti, har yrkat på en fortsatt Draghi-ledd regering, med samma nyliberala politik som orsakade nyvalet. Så tycker förmodligen en stor skara av företrädarna för center-vänstern också. Särskilt Calenda är en seriefigur i TV, fnyser åt populismen åt både höger och vänster och sällan kritiserat PD-ledare för sakpolitiken. Mest handlar det om kritik om 5-stjärnerörelsen.

M5S är det värsta att ha att göra med anser de andra politikerna och en stor del av italienarna. Ett skäl är partiets lösa sammansättning och att de bedriver interna internetomröstning för att bestämma vad ledarna ska driva. Men deras förslag om medborgarlön samlade röster, särskilt i syd.

Vänster om PD finns några teknokratiska partier, radikalare socialdemokrater i parlamentet. Radikalare rörelser finns inte representerade. De flesta av de många små grupperna har mer eller mindre degenererat och sluter ofta upp bakom PD, och därmed (tidigare) Draghi.

Rifondazione comunistas ledare Maurizio Acerbo tycker det är liten skillnad mellan PD och FdI och att 5-stjärnerörelsen är en säkerhetsrisk. PRC försöker göra som franska folkliga fronten, genom en valallians. De vill fylla tomrummet efter en saknad arbetarrepresentation. Men de har förlorat mycket mark.

Detta kommer hända

FdI var det enda av de större partierna i opposition mot Draghi-regeringen och vann på det; alla andra hade ministrar. FdI tycks ha svårt med Draghi trots den egna nyliberalismen och kan få vissa bekymmer att hålla ihop ett styre med FI och Lega. ”Rädd för Meloni? Eh, lite...” sade Berlusconi på valdagen.

Tre veckor efter valet. Ingen regering men skärmarna för valaffischer är kvar.

Kommentatorerna tävlar med analyser efter valet: en slags vadslagning hur länge eller kort tid en ny regering kommer hålla. Skillnader mellan dem betonas. Som att två vill ha regressiv skatt, en stöder Ukraina och två inte särskilt mycket osv. Skillnader om EU betonas, liksom relationerna till Polen och Ungern. Samtidigt är FdI så starkt att de andra måste hänga med - borgerliga partier och väljare vill hellre driva högerpolitik än att inte göra det.

FdI väntas fortsätta Draghipolitiken. De är beroende av EU och kommer tona ner attackerna, men ansluta till blocket med Ungern och Polen. Hela koalitionen är för nedskärningar av välfärden, med allmosor för företag att skapa jobb och den magra välfärden enkomt för "italienare". Det är osäkert var Covid19-pengarna från EU, PNRR, hamnar; det blir sannolikt ännu mindre miljösatsningar för dem.

Till att börja med kommer extremhögern satsa på energitillgången och eventuellt dess pris. De ska ändra grundlagen till allmänna val av president. Stärkta kommer fascistgrupper ge sig på arbetare och invandrare och deras organisationer.

Blog om Melonis regering

LOO, okt 2022