Lavoro in Corso Litteratur/Klimat

Klimatkrisen berör inte det oljeindränkta drömlandet

Det finns otidsenliga storskaliga experiment som är vanligt förekommande dessa tider. Många ekonomier, länder och folk gör det mesta för att motverka möjligheten till hållbar anpassning till naturliga och mänskliga förutsättningar för överlevnad. De struntar i gränserna för jordens resurser. De struntar i att företa en klimatrelaterad omställning.

Den här gången gäller det Norge, men kunde förstås handla om Sverige eller USA. Norge är ett ännu mindre land men med en stor och aggressiv oljeekonomi. Allt tycks handla om fossilenergi i det landet, till synes reflektionslöst omhuldat av nästa alla.

Lisa Röstlund, Norgeparadoxen, Bokförlaget Forum, 2025.

Att oljeförespråkarna och oljeperspektivet dominerar framgår av Lisa Röstlunds bok Norgeparadoxen. Den skärskådar det rika oljelandets relation till klimathotet. Industri, politiker och lobbyister lever gott av oljan. Inte bara deras bankkonton frodas. Malligt säger de att de gör gott för hela världen. Men det är förstås inte sant.

Det kan bära emot att peka ut ett helt land på det sätt som görs i boken. Skyldiga till eländet är främst förstås makthavarna. Men det framgår av Lisa Röstlunds bok att många norrmän stöder upplägget.

Oljevinster har fyllt världens största pensionsfond, den norska Oljefonden, med 20 biljoner norska kronor. Då är väl Norge laddad för klimatomställning? skulle man kunna tycka. Men icke. Det händer inte. Snarare tvärtom: Norge håller krampaktigt fast vid oljan. De säger att de ska klara klimatet – men tvärtom försämras det ytterligare.

Fossilindustrins klimatbelastning – både hemma i Norge och utomlands – förklaras bort med genomskinliga undanflykter. Det är vanligt att man säger att oljeindustin och exporten av olja innebär en fördel för klimatet. De säger att oljetillverkningen är miljöanpassad i Norge jämfört med i andra oljeländer. Och de blundar för att oljan bränns upp, och är den främsta orsaken till klimatförändringarna.

Norge med hälften så stor befolkning släpper ut ungefär lika mycket klimatgaser som Sverige, ca. 45 miljoner ton. Än värre: den norska olje- och gasexporten orsakar 560 miljoner ton koloxid per år. Det är 10 gånger mer än svenska exportens klimatpåverkan. Det är 12 gånger mer än Norges inhemska utsläpp.

Lisa Röstlund gör en genomgång av sju möjliga norska lösningar på klimathotet. De sju: koldioxidinfångning, ”grön” laxindustri, trädplantering i Afrika, skogsbruk, vindkraftpark på urfolkens betesmark, djuphavsbrytning och ”grön” vätgas. En eventuell klimatpotential realiseras inte i något fall. Tvärtom leder det i många fall till ytterligare försämringar. Det innebär snarare en fastlåsning i ohållbar utveckling.

En åttonde möjlighet är: stoppad oljeutvinning som skulle leda till miskad användning av fossilenergi. Men den möjligheten finns inte på kartan. Forskare citeras i boken som klargör att norska klimatmål inte kommer nås. Till och med att politiken rör sig med medveten lögn.

Tvärtemot att stödja en övergång till förnybar energi är målet för Oljefonden att enbart föröka sitt värde, gärna genom satsningar på aktier i fossilbolag. Fonden har stora innehav i de flesta stora oljebolag, sammanlagt minst 700 miljarder norska kronor. Olyckskorparna hörs inte, när de varnar för att oljepengarna kommer gå upp i rök vid fossilsagans slut.

Snarare än att begränsa klimatpåverkan genom att minska på utsläppen, ägnar man sig åt kosmetiska instatser. Är det dåligt samvete som gör att oljereferenser skyls över? Tidigare Oljeministeriet heter numera Energiministeriet. Myndigheten under regeringen som sysslar med oljeutvinning till havs hette Oljedirektoratet, men heter nu Sokkeldirektoratet.

Den billiga och rikt flödande oljan gör att Norge inte satsar på vind- och solenergi. Norge är världens 12:e land på fossilenergi. De tjänade 1000 miljarder norska kronor på oljeboomen efter embargot mot Ryssland. Det är betydligt mer än norska stödet till Ukraina.

Norska oljeintressen, främst bolaget Equinor, som hette Statoil tidigare, finns på flera håll i världen och bangar inte för utvinning av olja under svåra miljöomständigheter. Bolaget ökar satsningar på olja och drar ner på den redan blygsamma utbyggnaden av förnybar energi och även försöken med koldioxidinfångning. Oljeministern hejar på.

Självklart har de flesta i Norge snappat upp hur det står till med klimatet, men de slår ifrån sig och försöker tänka på annat. De lever som om de inte visste eller som om problemen inte finns. De flesta är beroende av oljeverksamheten och accepterar hur det står till med det. Detsamma gäller skogen med anknytning till klimathotet och biologisk mångfald.

Författaren passar på att anknyta till sin tidigare bok och finner att samma skogsskövlingsraseri finns i Norge som i Sverige. En miljardär avverkade gammelskog trots en annars ymnig statlig ersättning och trots att hans palats i skogen kom att hamna mitt på ett kalhygge. Därmed försvagade han en unik artrikedom. Den hade ideellt aktiva naturvänner kartlagt. Det är dessa som är miljardärens egentliga måltavla.

Lisa Röstlund lyckas trots allt hitta några som är emot oljevurmen. Dessa är dock få och utan genomarbetat alternativ till fortsatt fossilekonomi. De stora politiska aktörerna och organisationerna ställer helhjärtat upp på fossilsamhället. Där som här sker ett vilt exploaterande privatägarskap av naturens rikedomar.

Boken är ett journalistiskt reportage. Bland mycket fakta och många röster får vi dessutom författarens egna subjektiva upplevelser av Norgeparadoxen. Det kan vara ett sätt att variera den numera ymniga klimatlitteraturen. Klimatkrisen tenderar bli bortglömd mitt i det allvarliga läget. Eller snarare överröstad - och ett nytt uppvaknande krävs. Mycket känns igen från Sverige – hur makthavare tänker och agerar. Det som saknas är förstås en bild av hur Norge ska ta sig ur oljeknipan.

-LOO, 25/6 2025