Nedstörtat med skärpa trots dimman. Inställt engagemang.

PO Enquists skrivarkonst, 80-talet.

PO Enquist hade ett mångbottnat och allsidigt författarskap. Under 1980-talet kanske det dessutom var extra omtumlande. Det som publicerats i bokform är splittrat och spretigt. Vad är det som håller ihop produktionen? Här följer några funderingar kring fyra böcker från den perioden. Memoarboken Ett annat liv (2012) ger inte särskilt mycket ledtrådar. Den slutar vid ingången av 1990-talet, då författaren trodde författarskapet avslutats, men då det kanske i själva verket satte fart.

ENQUIST, PO, Nedstörtad ängel, Norstedts 1985, 144 sidor.

Enquists produktion var omfattande. Förutom ca. 1500 tidningsartiklar (främst i Expressen) skrev han sakprosa, romaner och dramatik. Dramerna kom spridda över författarskapet; de uppskattades av författaren då det var mindre att skriva. Den naturalistiska tonen i de två kammarspelen runt de tidiga, stora författarna (Strindberg och Lagerlöf) gav stort utrymme för framförallt kvinnorollerna och skådespelerskorna att briljera. Enquists förhållande till de litterära giganterna är dock svårare att läsa ut av dessa dramer. Prosaböckerna är mer blandade: den rent intrigdrivna Livläkarens besök skiljer sig markant från särskilt Nedstörtad ängel. Tidiga böcker som Legonärerna och Sekonden är närmast reportage med ett mer betonat samhällsengagemang.

” Om PO Enquist varit tysk skulle han ha fått Nobelpriset i litteratur för länge sen” , en kännare i samband med författarens bortgång i maj 2020.

Berättelser från de inställda upprorens tid (1974) är samma typ av essäsamling som Nedstörtad ängel. Men den har ett mer konkret och i flera fall uppenbart självupplevt innehåll. Dock är den utmärkta titeln en rejäl tvist; den speglar inte direkt vad det handlar om. De olika historierna ska enligt författaren själv beskriva ”vänliga, trofasta själar, lojala mot sina förtryckare”. Visserligen finns det gott om stukade själar i boken. Inte minst den stackars amerikanen som inte får låna några futtiga dollar för att köpa en gammal skruttig bil. Men början av 70-talet präglades ju inte av dem.

Omedveten radikal - ingen koll?

Boken ger förstås en välformulerad skildring; det är en välbekant sociologisk bild av lumpenproletären. Lite knepigt att Enquist skrev och gav ut denna bok – och just vid den tiden. Början av 1970-talet framhålls ju t.ex. av historikern Kjell Östberg som den period då framtidsandan och förhållandevis radikala reformer stod på sin höjdpunkt. Och då är det naturligtvis lite konstigt att ge huvudrollen till de som givit upp eller som trots att de är kuvade försvarar sina plågoandar.

Det som oroar mera är dock en annan sak. Särskilt kvinnan som engagerar sig med den som skjutit på Rudi Dutschke framstår som otrolig. Trots att Enquist påstår att berättelsen om henne bygger på dokumentärt material så är det svårt att känna karaktären som trovärdig. Dilemmat berör han inte i självbiografin, där han bl.a. berättar att han faller ner på knä och ber tillsammans med kvinnan. Hon varnar honom att ge sig på politik. Det framstår som otroligt att hon både vänder sig från politik, trots att hon varit engagerad politiskt i Östberlin och trots att det alltså handlar rätt mycket om vänsteraktivisten Dutschke. som hon alltså aktivt försökt skada. Dessutom utspelare sig det hela i slutet av 1960-talet, en tid då det mesta kretsade kring politik.

Bokprojektet får alltså ett lite underligt drag när det sätts in i det samhällsklimat som rådde i början av 1970-talet då den kom ut. Den har ju ett nära politisk innehåll, men visar upp och koncentrerar sig på stukade individer, som kan ses som motsatsen till mer tidstypiskt aktiva och kämpande människor. Detta visste förstås en författare av Enquist dignitet. Han kunde förstås känna tidsandan. Då frågar man sig, ville han kontra med denna framställning och visa att tidsandan löpte amock. Är det att reagera emot tidsandan? Är det att säga att det var en elit som stod för en radikal samhällsutveckling, något som folket inte hängde med på?

Enquist framhåller sig själv som vänstersinnad socialdemokrat. Särskilt betonas detta vid tiden för, eller i höjd med de stora välfärdsreformernas tidsepok i början av 1970-talet. Detta kan tolkas som en slags radikalisering hos författaren. Men hur är det egentligen med det? Åren därpå, in på 1980-talet präglas hans produktion i alla fall utifrån sett som förvirrande och improduktiv.

90-talet

Nedstörtad ängel (1985) är otypisk Enquist. Den är på gränsen omöjlig att ta sig igenom – trots glest med text på bara 144 sidor. Författaren har själv berättat om sin mindre hälsosamma period i livet då texten ska ha blivit till. Det avspeglas säkerligen i texten. Det flimrar omkring otydliga och orealistiska bilder i ett dimligt och drömskt tocken. Han skriver att utsikten från sin plats är en sjö i Köpenhamn, som knappt syns i morgondimman.

Boken består av en samling osammanhängande infall eller ihågkomster. Kanske självbiografiska, kanske upphittade historier eller hämtade ur samtidens medieström. Tufft att ge ut något sådant. Det behövs ett etablerat namn för att förlaget ska göra det.

Kapten Nemos bibliotek (1991) kommer tydligen till under tiden i Köpenhamn och Paris liksom den svåra Nedstörtad ängel. Kapten Nemos bibliotek startar med en viss röra som det är svårt att hålla reda i för läsaren – särskilt för den som läser utan ett brinnande intresse. Det är säkert en trovärdig historia, den känns som snudd på ”en verklig händelse”, men det kanske är en del av problemet. Särskilt startsträckan, den känns lång. Det som har plockats upp av kommentarerna - proffsrecensenterna – är en historia om en bortbytingshändelse som eventuellt har drabbat Enquist själv. Titeln kan tyckas anspela på ett litterärt intresse hos barn och hur de fantiserar om olika skrivna historier. Kapten Nemo blir ändå kanske mest som en låtsaskompis.

Enquist själv verkar ha fäst stor vikt vid Kapten Nemos bibliotek. Han ser det i Ett annat liv som en öppning för en ny fas i författarskapet som tog fart därefter. Det kan ha räddat hans liv säger han. Var det så, så enkelt det var, säger författaren. Det var återuppståndelsen. Det är boken som knyter ihop hans gamla med hans nya liv. Här återkommer de religiöst färgade ordkaskaderna och de präglar Kapten Nemo.

Det är lite överraskande att som läsare av denna mycket aktade författare haka upp sig på språkliga grodor. På flera ställen kommer inte det ord som man bara väntar på ska komma härnäst, utan något annat. Och detta känns malplacerat i sammanhanget. Det är som om författaren och lektörerna på förlaget tittat åt ett annat håll i brådskan att få ut boken. Eller så är det avsikten för att hålla läsaren uppmärksam. Detta inbegriper inte de händelsevis förekommande dialektala orden. Där tycks det vara samma grepp som andra norrbottniska författaren begagnat.

På cirka 100 sidor mot slutet av Kapten Nemo i en annars onödigt lång text visar Enquist klass som författare. När det gäller framställning och att få läsaren att känna stämningen använder han elegant upprepningar och omtagningar lagom mycket och med lagom mycket variation för att undvika monotoni. Det sker lagom mycket, för att förstärka stämningsläget.

Kartritarna kom ut 1992, och verkar vara en samling essäer producerade under åren innan dess. Det är både högt och lågt, skarpa analyser av höjdhoppning och av Palmeutredningens urartning. Men också en del personliga minnen från uppväxten i Norrbotten, som för övrigt ibland ger en annan bild jämfört med Kapten Nemos bibliotek. Återkommer gör också det slags drömlika sagoberättandet.

Litteraturvetarna

Undersöker Enquist vad det att vara människa? Det har också påpekats att kroppslighet är bärande tema i böckerna. En likaledes psykologisk och teologisk betoning som utgångspunkt fördjupar sig i människan som en del av en kosmisk ordning. Ett genomgående tema i böckerna har litteraturvetare uppfattat vara känslan av skuld.

Åtminstone två avhandlingar finns utgivna om PO Enquists författarskap som berör de verk och den tidsperiod som är aktuell här. Det är Eva Ekselius Andas fram mitt ansikte (1996) och Freja Rudels I berättandets makt – om tre romankroppar av Per Olov Enquist (2016). De har båda en något svårforcerat esoteriskt förhållningsätt och analysarsenalen verkar främst hämtad från religiöst präglade traditioner. OK, Enquist rör sig mycket i ett minne av religiösa tongångar som han växte upp med. Men litteraturen han stod för i mogen ålder bör kunna analyseras på ett mer nyktert sätt än att ständigt falla tillbaka på relativt omogna barndomsupplevelser - och litterärt tacksamt återgivna. Som större bärande teman bör ses politiken och dagshändelserna. Dessa får en undanskymd roll i de två avhandlingarna.

Något som inte vanligen uppmärksammas är omgivningens betydelse. Det vill säga den miljö författaren levde i. Sådant passar inte in i bilden av författaren som ett enskilt geni och kan vara skälet till att det faller utanför bland annat avhandlingarna. Det kunde vara ett ämne för en särskild avhandling. Det är tydligt vilken vikt umgänget med andra kulturutövare och maktpersoner har i det skrivna. Enquist hade mycket till skänks, särskilt förstås på ålderns höst i den senare journalistiken. Det kunde vara bara att skriva ner vad kompisarna berättat, eller relatera konversationerna med maktens potentater. Det framkom brottstycken av detta. Långt senare skrev Enquist om att ha umgicks med Enzensberger och Gustavsson i Berlin. Det kan vara en del av förklaringen till innehållet i De inställda upprorens tid.

Socialdemokrat i opposition

Kartritarna (1992) klassas som fackbok, kunde lika gärna vara skönlitteratur. De flesta essäerna kunde vara med på en kultursida - eller har varit? - men inget framgår av förlagets notoriskt magra baksidesinformation om texternas ursprung eller öde.

ENQUIST, PO, Kartritarna, Norstedts 1992, 301 sidor.

Redan boken om OS i München 1972 ansåg Enquist själv vara den bästa boken nånsin om idrott. I Kartritarna 20 år senare finns två essäer med nog så skarpsinniga observationer om idrott. Kanske överträffar dessa trots allt den tidigare topprestationen i idrottsskrivande? Patrik Sjöbergs höjdhopp är på Enquists hemmaplan. Han var själv hygglig i grenen och analyserar inlevelsefullt och knivskarpt vari Sjöbergs storhet låg. Det är intressant och pregnant.

Titeln Kartritarna tycks relatera till Enquists övningar som barn att rita av kartor på smörpapper. Det finns också i en av essäerna där det tycks vara i en mer överförd bemärkelse. Hur det ska tolkas är frågan. Om det ens ska dras några större växlar på kartritanden än så; betyder det en ambition att se världen, att behandla de stora sammanhangen, att ha vilja och ambition att bli stor? Emot en sådan tolkning talar - trots att det blivit titel på boken - att kartritningen tar så liten plats i hela denna textmassa. Kanske det är en mycket mer trivial tolkning kommer närmare sanningen: att det var en bra titel på en bok?

PO Enquist visade upp ett samhällsengagemang i texterna som skrevs på 70- och 80-talet, visserligen kombinerat med kvardröjande självbiografiska minnen från barndomen i miljöer som präglades av religiös humanism, med en analytisk kapacitet och framställningsförmåga som få andra besitter.

-LOO, 24/9 2020