Det är ingen lätt sak att genomföra nedväxt. Kunde det vara ett sätt att mota klimatkrise? Det är lätt att rada upp – och avfärda – all verkningslös klimatpolitik. Men nedväxt – det blir tufft.
Den förträffliga kapitalismen - och all omöjlig reformering
Ulrike Herrmann har gjort ett försök. En aning om den gigantiska uppgiften framträder i boken ”Kapitalismens slut. Mest ägnas dock kapitalismen, och inte dess slut, i den succéartade tyska boken trots att den ska teckna hädanfärden enligt dess titel. Ulrike Herrmann lovprisar och idealiserar mångordigt kapitalismen och dess historia. Men systemet måste alltså attackeras. Hur går det?
En lång rad klimatpolitiska reformer och aktiviteter avfärdas effektivt i boken. För att stoppa temperaturökningen behövs en rejäl minskning av energianvändningen. Angelägnast fossil energi, men det är inte hållbart att slösa med någon energi. Ulrike Herrmann kritiserar alla som sprider önsketänkande om en enkel grön tillväxt-omställning.
Det hjälper inte med grön el, grön tillväxt, kolskatt och utsläppshandel, koldioxidinfångning, teknisk klimatmanipulering, kärnkraft, batterier, elbilar, bryta sambandet tillväxt-energianvändning eller digitalisering. Antingen blir det för dyrt genom orimliga investeringar eller får otillräcklig effekt. Oftast är bieffekterna oacceptabelt resursslöseri.
Det verkliga dilemmat för Ulrike Herrmann är rekyleffekterna. Så fort en aktivitet minskar klimatpåverkan tenderar det att ge utrymme för nya aktiviteter – som ökar växthusgaserna. Ofta är ökningen större än minskningen. Lättare vardag med tidbesparande utrustning ger utrymme för större ännu fler energikrävande apparater.
Tillväxt - nej tack
Målen kan inte uppnås under ständig tillväxt. Det påpekar Ulrike Herrmann gång på gång: kapitalismen kräver tillväxt. Men tillväxt är omöjlig i en hållbar värld. Därför måste det bli nedväxt – mindre av allt energikrävande. Lättare sagt än gjort. Många får stora förändringar. Vissa saker måste minskas kraftigt, som massbilismen, flygresor och kor. Hela samhällssektorer försvinner och nya skapas, heter det.
Ulrike Herrmanns plan är dock tyvärr både idealistisk och för knapphändig. Upplägget hämtas från krigsekonomin, men inte vilken som helst, utan det klassiska exemplet: Storbritannien som angreps under andra världskriget. Snabbt infördes politiska åtgärder för att ställa om produktion och sysselsättning. Troligen tänker sig författaren något liknande behövs för (eller emot) rika väst, och främst de rikaste invånarna, för att komma ner till 1 ton koldioxid per person och år.
Konsumtionen minskades med en tredjedel under kriget i den statsstyrda brittiska krigsekonomin med privata företag. Under de få åren blev det en tillväxt på knappt 30 procent. Alla fick så de klarade sig, enligt författaren. Ulrike Herrmann kallar det överlevnadsekonomi – en cirkulär ekonomi, med viss ganska jämlik ransonering för att den skulle bli folkligt acceptabel. Och det var varken ekosocialism eller planekonomi, sådant gillar inte författaren.
Ulrike Herrmanns recept är alltså fortsatt kapitalism, trots boktiteln, med profitjakten intakt
där de stora utmaningarna för klimat och nedväxt till slut snopet hamnat i bakgrunden. Hur omställningen
ska ske får utvecklas vidare av oss andra.
LOO, 1 januari 2024
