Konst i Lavoro in Corso

Fascism i konsten

Italienska fascismen anammade konsten som de framstående konstnärerna höll på med. De fascistiska konstnärernas eftermäle har snyggats till

Viljan att hålla sig aktuell, vara i centrum - eller bara sälja och bli rik? Vad gör att kulturen i så hög grad tjänar de som styr, systemet och det bestående? Detta kan även gälla de som sysslar med udda "alternativ" eller nyskapande konst. Fascismens "självbild" var - och är - att inte ha någon egen kultursyn. Därför blev det till stor utsträckning konstnärerna som utvecklade konsten som hyllade fascisternas ideal.

En utställning vid MART i Rovereto i Italien under 2024 presenterade en imponerande bred samling verk som gav ljus åt den fascistiska konsten. Det var inga amatörer som agerade - tvärtom, flera av tidens främsta vände kappan efter vinden.

Fascisterna i Italien hade inte en bestämd konstsyn eller estetiska ideal från början på 1920-talet. Men man förstod vad som går hem hos medelklassen. Därför satsade de på att närvaro på visningar, organisera utställningar och knyta band till en rad framstående konstnärer.

Det speciella – som framhålls på utställningen – med italienska fascister var att de menade att kulturen stod utanför politiken. Taktiskt var det ett genidrag att anamma dåtidens aktuella trend.

Fortunato Depero, Guerra-Festa, 1925 (Galleria nationale d'arte moderna e contemporanea, Rom).

I Italien anslöt många konstnärer till fascisterna. Många olika yttringar representerades därmed, allt från futuristernas dynamism till klassiska stileben. Under fascisternas diktaturtid tycks budskapet efterhand blivit allt mer ideologiskt. Konstnärerna hade andra karriärer och uttryck före och efter fascismens årtionden, till exempel Sirloni, Carra, Balla.

På utställningen hos MART i Rovereto framstår Fortunato Depero som den konstnär var den mest övertygade och drivande fascisten. Här visas ett otal verk som tolkas som en anslutning till fascismen, för en ovan tycks anknytningen inte alltid självklar. Men oftast framgår bildspråket och budskapet. Depero anammade de speciella motiven: blänkande metall, vapen, marscher och spänstiga kroppsideal.

Det ser ut som idoldyrkan och propagandamaterial, bilden av makt. Fascisternas dyrkade aktivitet och därmed förde fram klassiska kroppsideal. Konstnärerna behandlade därför detta genom att ställa ut kropparna i olika rörelser, inte minst idrott.

Roberto Iras Baldessari, Giocatori di pallone, 1930-34 (MART).

Futuristiska, modernistiska och förväntningar på att accepteras i fascistiska kretsar gjorde konstnären illustrationer av M – den store ledare – som metalliskt tunga artefakter. Det ser rätt komiskt ut och gränsar till karikatyr, se till exempel Enrico Prampolini, Mussolini (1924) (privat samling).

Enrico Prampolini, Mussolini, 1924 (privat).

Gängse presentationer av konstnären och i det särskilda Depero-museet, som Rovereto är stolta för, är kortfattade om den fascistiska perioden. Den tycks överslätad på ett oärligt sätt. Fascismen är närmast ett svart hål i Deperos cv.

Att Depero-museet och i presentationer på nätet snubblar över konstnärens omvandlingsnummer och hans 1920 och -30-tal med koncentration på fascistisk konst reser frågor. Varför sker det? Är det för att tjäna pengar på Depero i dagens läge? Blir hans tidiga och sena konstproduktion rumsren – och ett säkrare investeringsobjekt. Detsamma gäller andra främträdande konstnärer, som Mario Sironi och Giacomo Balla.

Fortunato Depero, Duce nel mondo, 1934 (MART, fondo Depero).

Konstverken på fascism-utställningen bygger på och exploaterar tidens mest framträdande trender. Främst gäller det förstås futurismen, vars konstnärliga ledargarnityr entuastiskt anslöt sig till en början. Dock kom de på kant med fascisterna efterhand. Eller att de kom att uppfattas för moderna för fascisterna.

Dagens politiska efterföljare till fascismen, inte minst många i Italien, skulle förstås kunna vallfärda och få sitt konstlystmäte i Rovereto. Hinder tycks dock uppenbara: kvalitetskulturen och det problematiska anslaget lockar inte särskilt många. Nej salarna ekar ganska ensliga förutom en barngrupp som glatt funderar över färg och form hos en rad - fascistiska! - kubistiska verk.

-LOO, sept 2024