LiC Fotoblick

Fotokonst i Lavoro in Corso

Moderna Museet: Annika Elisabeth von Hausswolff

Blicken gör konsten

Betraktarögat prövar det konstnärliga i ett foto, särskilt om det hänger på en gallerivägg. Det är ju så enkelt att ta en bild, och det finns ju miljoner och åter miljoner bilder. Så vad är det speciella? Är det motivet, vinkeln, ljuset eller efterarbetet? Snarast söks ett syfte och innehåll: varför denna bild? Vad säger den om verkligheten och vår situation i den?

Annika Elisabeth von Hausswolff har överlag arrangerade bilder, vanligen en person i en udda ställning eller bara ett föremål, som stilleben. Konstnären producerar bilder främst baserade på foton, egna och andras. Några skulpturer, så kallade readymades, kompletterar. Det är blicken som avgör, säger konstnären och menar hennes blick, inte betraktarens. Den blick som bilden berör. Och det talar om att det är ett konstverk, förmodar man.

© Annika Elisabeth von Hausswolff (2002): Varje rörelse bär på sin motsats.

Konstproduktion med skärpa

Mycket teknik blir det: bilder med excellent tekniskt genomförande, rätt förhållanden mellan djup och närfokus, gigantiska förstoringar i klanderfritt tryck. Det gör det oundvikligt att det blir fokus på tekniken.

Arrangemangen har ofta nonsensprägel: någon banal artefakt eller en lekfull posering. Men ibland dock lite allvarligare. I en serie storformat skildras att våldsövergrepp har skett. von Hausswolff återkommer ofta till gamla Kriminaljournalen, en udda tidskrift för länge sedan, och bilder som hon växte upp med. Därifrån kommer förmodligen det brottsplatsdokumentära intrycket, men med skillnaden att konstnären går längre och visar utsattheten och förödelsen explicit, även om det senare sker i stiliserad form.

Konstnären har arbetat med titeln på de flesta verken. Den kanske säger något som ska förstärka bilden – men det kan vara osäkert vad och det verkar mer som att den säger något som är skilt från bilden. Även utställningens titel Alternativ sekretess skapar obesvarade frågor.

De handfängslade kvinnorna - är de utsatta och undergivet oskyldiga - eller romatiserade brottslingar?

Till utställningen har konstnären plockat fram konstverk ur museets samlingar som anses replikera på hennes egna verk. Dominansen är foto- och videokonst, inte sällan från 1990-talet. Konstnären beskriver sitt arbete som ”cirkulärt”. Genom att återkomma till sitt eget värv med jämna mellanrum ser 90-talet, då konstnären debuterade, ut att betyda något särskilt. En rad videofilmer från 90-talet visar scener som präglas av en nonsensmässig spontan osminkad verklighet, till synes helt utan regi och struktur. Sådana drag anas i konstnärens egna verk, även nu trettio år senare.

Utställningen är inte hängd kronologiskt, utan efter konstnärens associativa instinkt. Delar av utställningen består av serier av bilder av samma typ, teknik och material som är tillverkade till synes under en koncentrerad tidsrymd. Där finns en rad emaljerade bilder respektive målade fotokollage på plexiglas från de senaste åren.

Plexiglasserien består av kvinnor i handfängelse i olika positioner. Det ser mycket autentiskt ut, som tidningsklipp av en äldre sort med förstorat raster. Är det Ulrike Meinhof, kände tysk 70-talsterrorist, på flera bilder, som den här ovan? Det kan det vara, men det är nog ett senare klipp eller kanske konstnären själv.

Kylig engagerad briljans

Annars är ställningstagandena få; det är svårt att läsa ut något särskilt engagemang i samhällsfrågor, frånsett våldet mot kvinnor, som dock skildras en smula distanserat och ”kyligt”.

Allvaret är tungt över bilderna och humorfaktorn låg. Företeelser i samtiden är frånvarande. Undantaget är ett antal kollage med bilder från stora raserade hus i krisens spår från en bok för 10 år sedan. De handfängslade kvinnorna kan tolkas som utsatta och undergivet oskyldiga. Eller – kan det vara sant? – romantiserade brottslingar. Också dessa verk är mycket stiliserade med en låg dos empati. Teknisk briljans överväger.

Moderna hänsyn till resurs- och klimatfrågor, som engagerar många konstnärer, är inte påtagliga här. Den foto- och produktionsteknik används som bäst tjänar idéernas förverkligande till synes utan baktankar. Konstnären berättar en aning stolt att emaljbilderna är nästan oförstörbara och kommer att finnas med oss ... (man är på väg att fylla i: 100 000 år som kärnkraftsavfallets farlighet) ... länge.

-LOO, januari 2022