Konst i Lavoro in Corso

Kolorist?

Delikat frisörskonst – utsikt från den lilla världen

Vad driver en att trots små omständigheter måla tavlor? Eller: Är målandet nödvändigt? Och varför blir det just som det blir? Frågorna är förstås fel ställda och få vet svaren. Måhända Åke Göransson kom nära – eller struntade i det. Utställningen på Liljevalchs hösten 2022 visar ett imponerande lågmält måleri.

En mängd oljemålningar - små till formatet - hittades efter konstnärens tidiga död i en kökssoffa. Motiven domineras av den omedelbara närheten. Stilleben av enkla saker, den lilla lägenhetens interiörer, mamman som också bodde där samt utsikten från fönstret.

Åke Göransson blev bara 40 år och de sista 5 åren tillbringade han på mentalsjukhus och målade inte. Därmed blev den aktiva tiden kort och därför koncentrerad. De sedvanliga konstnärliga utvecklingsstadierna från en lång verksamhet saknas därför. Den retrospektiva utställningen är påtagligt homogen. Det är en stor skillnad mot den samtidiga utställningen av Inge Schiöler, en målare med flera omvälvande stadier, såväl hälsomässigt som konstnärligt.

Åke Göransson tog sig till Valand samtidigt som han jobbade för att överleva. Han fortsatte jobba samtidigt med målandet. Han blev så småningom fullvärdig frisör. Jobbet upptog hela dagarna och långt in på kvällarna. Därefter målade han. Han livnärde sig på kaffe och cigaretter har man sagt.

Målningarna är till synes snabbt tillyxade. Det sägs att konstnären övergav en målning på vad andra skulle kalla skisstadiet och sade frankt att ”nu är den färdig”. Undantag finns tydligen, de reproducerade verken anges ha tagit flera år! Ändå ser resultaten överraskande ”färdiga” ut.

Flera målningar hämtar motiv från omgivningen i Landala från den lilla lägenheten som han delade med modern, väverskan. Trots ”Gatan i ljusa färger” är skalan mycket nedtonad och avmätt. Titeln är därför närmast ett skämt. Men han var nog ingen skämtare. Konstnärskapet uppvisar snarast ett koncentrerat allvar.

Åke Göransson Gatan i ljusa färger, 1930-32.

Jämfört med flera andra målningar av samma motiv som finns på utställningen är dock denna den ljusaste. Här är till och med fönstren övermålade. Kanske bländat av en mycket blek sol. I denna som i flera målningar skiner – avsiktligt?! – bakgrundsfärgen igenom, i detta fall mörkt rött. Det betonar det skissartade, ”ofärdiga”.

Åke Göransson betraktas i eftervärlden som en av Göteborgskoloristerna, dit också bland andra Inge Schiöler räknas, totalt omkring två dussin målare. Det som fört dem samman karaktäriseras som expressivt och lyriskt måleri. Detta framträder i olika grad hos koloristerna, och kanske i mindre grad hos Åke Göransson. Sinnesstämningar lockas visst fram i vissa tavlor, men kanske inte framträder så starkt över lag.

För Åke Göranssons del spritter det bara undantagsvis till i uttrycksfulla färgexplosioner, i huvudsak det röda, som i stilleben och porträtt av modern. Åke Göransson är mycket mer försiktig och varsam med känslor och färger samt med kompositionen än till exempel Schiöler. Det kan måhända luta mer åt lyriskt än expressivt för Göranssons del.

Åke Göransson. Äpplen i skål, 1933-36.

Åke Göransson betonade färg före form och sinnesintryck. Färgen är grunden för målningen, den ger formen tycks han ha menat. Han visste inte bättre än att slava för en låg lön och kämpa med målande på nätterna. Men undvek inte att hamna på mentalsjukhus för det.

-LOO, januari 2023