Konst i Lavoro in Corso

Giorgio Morandi

Konst som livsverk, liv i det abstrakta

Giorgio Morandi har påverkat konstvärlden i det tysta, som en av de mest betydande modernisterna under 1900-talet. Men frågorna inför hans konstverk är varför och på vilket sätt. Gåtan ropar efter svar när man ser vad man ser, och kanske inte se vad man inte ser.

Giorgio Morandi framställs i mytiska ordalag som en särling. Men han var konstlärare under lång tid. Det speciella är nog att han föddes, växte upp, utbildade sig och jobbade samt gick bort alltsammans i en och samma Bologna. Vissa har tryckt på att han knappt lämnade staden och sin bostad på via Fondazza, numera museum. Något som skulle förklara den konstnärliga inriktningen. Men han levde långa perioder i den lilla bergsorten Grizzana, som numera bär hans namn, belägen 4 mil utanför Bologna. Han besökte dock Rom, Florens och Venedig för att hämta intryck. Han deltog med konstverk både i Paris och New York.

Det andra draget som ofta tas fram som speciellt är det han åstadkom. De ca. 1300 verken bär oftast titlarna ”Natura morta” och ”Paesaggio”. De skulle lika gärna heta ”Utan titel”. Han är berömd för att i princip målat två motiv - om och om igen. Mest kända är den mycket stora mängd stillebenmålningar i oändliga små variationer av ett mindre antal enkla kärl placerade på ett bord mot en neutral fond. Dessutom målade han ensliga hus i ett sterilt landskap eller en öde bakgård. De ser ut att vara målade från inifrån vad som är synligt genom ett fönster.

Giorgio Morandi, Natura morta, 1929 (Rovereto Mart).

Det sägs att han hämtade impulser från tidningar och böcker snarare än sprang runt på konstutställningar. Tidigt var inspirationen Cézanne. Senare tog han intryck av det så kallade metafysiska måleriet, av konstnärerna De Chirico och Carrà. Alltså inte helt inordnad i något läger. Inte heller romaticism eller renässans framträder i verken, även om Morandi naturligtvis tog del av konsthistorien.

Morandis målningar karaktäriseras av sparsamhet i färg och form, avstämt och tonsäkert. Klassiskt men ändå med en egen touch. De är dessutom mycket strukturerade i djupet. Det är det som betecknas som metafysiskt: drömlikt och inte upplevelsebart i verkligheten. Periodvis går förenklingen mycket långt, till den grad att stilleben och landskap blir svåra att skilja åt. Landskapet ter sig som stilleben, dock aldrig stillebenmålningarna som organiska landskap. Trots få detaljer är föremålen inte särskilt knivskarpt tecknade. Detta gäller inte minst de sista målningarna åren 1963-64 vid drygt 70 års ålder. Morandi målade aldrig något levande. Närmast skulle träd komma, men också dessa ser ganska livlösa ut. Blommor förekommer i vaser och ser snarast ut som gjorda av porslin, det vill säga livlöst.

Giorgio Morandi, Natura morta, 1955 (Winterthur Kunst Museum).

Det speciella italienska kännetecknet i Morandis konstverk – om det finns någon sådan – skulle kunna vara ljuset. Det ville John Berger hävda i en tidig essä. Samtidigt är det ju inte ett ljus i Rembrandts anda – eller nordiskt – utan trots allt ganska neutralt. Italienskt ljus under icke-sommartid i så fall.

Giorgio Morandi, Natura morta, 1963 (Collezione Giada Fratini).

Morandis konst finns med i filmer. Tavlorna är tacksamma som inredningsdetalj, sparsmakat och ”neutral” i komposition och färgskala. Målningarna passar in i en mondän avskalad miljö, på liknande sått som Carl Larsson passar i en färgrik ”allmogemiljö”. Troligen orsaker de heller inte några upprörda känslor, inte hos någon. Ett tecken är att Vatikanen stoltserar med ett helt rum med verk av Morandi. Betraktaren ställer sig på sin höjd några stillsamma frågor. Varför tillbringa ett helt liv med att måla likartade tavlor med likartade motiv?

Typiskt går associationerna till det personliga planet. För trots ett aktivt liv under en tid med två världskrig där Italien var mycket inblandad och mer än tjugo år under fascistiskt styre syns inga spår av engagemang i Morandis konst. Grizzana kan dock anas tjänat som en tillflyktsort.

Giorgio Morandi, Paesaggio, 1942 (Pinacoteca C. Giaquinto, Bari).

Det är ett märkligt konsekvent konstnärskap. Ensidigt och fantasilöst repeterande eller envetet och nördigt utforskande av de enkla formerna? Han ska ha svarat sina kritiker att det inte var sant att han målade samma om igen: han flyttade ju om kärlen hela tiden. Dessutom så han ” För mig finns inget mer overkligt och inget mer abstrakt än verkligheten”.

-LOO, februari 2024