Konst i Lavoro in Corso

Mark Rothko

Abstrakt expressionism i stor skala

Mark Rothko målade stora fält. Enfärgade sjok, ofta tre matchande färgfält på en monokrom bakgrund. Målningarna har efterhand nått en stor publik. De strävar att ”förstå” dem.

Konstnären blev känd för vad han producerade under sina sista år, slutet av 1950- och -60-talen. Mark Rothko var en etablerad konstnär 1950 med stora utställningar. Innan dess framställdes mestadels överraskande osäkra och trevande nummer. Hans utveckling framgår relativt tydligt från den stora relativt heltäckande utställningen på Fondation Louis Vuitton i Paris vintern/våren 2023/24.

Mark Rothko fick ihop det så småningom. Vissa av de senare serierna målningar visar på en säkerhet i hantverk och uttryck, trots att målningarna alltså är alldeles abstrakta. Han beskrivs ha målat hela duken i en färg först, sedan de olika fälten ovanpå, ömsom med svag transparenta lager och ibland genom att skrapa fram den ojämna och diffusa gränserna.

Mark Rothko, Entrance to Subway, 1938 (privat).

Till en början var det influenser från de få men intensiva bekantskaperna de kunde göra med europeisk konst vid New Yorks konstscen. En grupp abstrakta målare kom att ta upp kampen med Paris som konstcentrum på allvar från 50-talet. Abstrakt gällde, trots att åtminstone Rothko inte gillade det ordet.

För Rothko började det dock dessförinnan med trevande försök i traditionell stil. Det är ganska bräckliga arbeten som visas. Där fanns influenser från Rembrandt, Cézanne och Giacometti. Gradvis blev det allt mer abstrakt. Han kom att utveckla ett avstånd till realism – trodde varken på att avbilda verkligheten eller på konstpubikens upplevelsemöjligheter. Hans kom att avstå från att avbilda levande företeelser för att han tyckte att han förvanskade dem.

177 tidiga tunnelbanebilder var ett försök att skildra rymd och arkitektur snarare än resenärer och tåg, se Entrance to Subway.

Mark Rothko, No 19, 1949 (National Gallery of Art, Washington DC).

Det stora formatet lämpar sig för de stora retrospektiven på stora konsthallar och dagens storskaliga och globaliserade konstmarknad. Inte minst de storvulna konstsamlarna och spekulanterna. Det stora Paris-galleriet är byggt för och av sådana. Det främjar sannolikt värdestegringen. En Rothkomålning säljs för strax under 100 miljoner dollar. En tavla från 1960 såldes 2012 för 86,8 miljoner.

Mest omtalade, och skälet till Rothko-hypen, är de stora abstrakta målningarna. Stora dova och varma färgsjok har ofta orena färger som går i moll. Det är flera tunna lager med viss transparens som ger skiftningar i färgen, underliggande lager bryter igenom. Ibland har skrapan varit framme och gör det ytterligare ojämnt. De fick sin fullbordan från slutet av 50-talet till under de sista åren innan självmordet 1970.

Mark Rothko, No. 14, 1960 (San Francisco Museum of Modern Art).

Stor betydelse fästs vid de uppdrag som Rothko fick, inte minst Seagrams men också serien Black on Gray. De blev inte alltid så lyckade men påverkade konstnären. För Seagrams, gigantiska målningar avsedda men aldrig hängda i restaurangen Four Seasons i New York, ska han ha konstaterat att han inte var någon färgmänniska utan istället upptagen av ljus. Målningarna har stora sjok av rött eller brunt på mörkrödbrun alterativt svart botten. Black on Gray-serien är bäst när det gråa inte bara är grått, utan ett ljus tränger ut. Han var sparsam med ”instruktioner” men sade: ”här är hur min värld ser ut: en bit himmel, en bit av jorden och en bit animation.” Bekanta med Rothkos arbete betonar hans obrutna inriktning genom hela sin gärning. Han betonade målningarna som central materia som skuffar undan omgivningen – och därmed ifrågasätter dess materialitet.

Det är påtagligt att många bland de otaliga besökarna kämpar med vad de ser. Många tittar och tittar och strävar att tänka sig in i målningarna, som dock ger få analytiska ledtrådar. Rothko sade själv att man skulle krypa nära - trots det stora formatet – för att nära uppleva de häftiga penseldragen eller svampsvepen.

Mark Rothko, Green and Blue, 1957.

Detta sågs som målet, konstnären och konstverket skulle ge betraktare så få ledtrådar som möjligt. De flesta tittar från distans, anvisade för det av de många stora salarna var och en med ett fåtal utställda verk. Allt sågs som del av ett verk: avsaknad av tavelramar, hängningen och belysningen. Motsägelsefullt var att Rothko ville göra verken tilltalande, som musik. Han talade också om en religiös känsla inför verken, både som konstnär och betraktare.

De tidiga verken får en att undra hur Rothko kunde ta sig fram som konstnär. Visade han någon talang? Åtskilliga borde ha presterat intressantare och kunnat ta upp de platser som fanns på konstscenen. Men på något sätt slussades resurser till new yorkskolans expressionister. Där fanns Rothko, Pollock och De Kooning. De hade lyckan att bli valda i en politisk kampanj, som CIA (USA:s myndighet för underrättelse) höll i. Syftet var att motverka positiva kulturinpulser från bland annat Sovjetunionen, som socialrealismen. Detta tog fart efter kriget, från 1947, som dåtidens kulturkrig för att motarbeta det positiva inflytande som radikala grupper hade i Europa. CIA bekostade bland annat storstilade utställningar och resor runt världen.

Mark Rothko, Black and Gray, 1969 med en skulptur av Alberto Giacometti, arrangemang i rum 10, Fondation Louis Vuitton 2024.

Det är förstås inte säkert att expressionisterna såg sig själva som förkämpar för reaktionen eller att de ens kände till varifrån stödet kom. Trots att de plötsligt befann sig på de vräkiga restaurangerna. Det är förstås dessutom möjligt att deras konst ändå, CIA förutan, kunnat bli berömt.

Många i gruppen var själva politiskt radikala. Rothko ska ha sett sig som socialist. Detta är dock aningen motsägelsefullt. Hans uttalanden tyder på en viss enstörighet och något antisocial attityd. Dessutom är de berömda målningarna frånvända och otillgängliga. I slutet av sin tid stödde han ett religiöst klosterliknande läger.

-LOO, mars 2024