Den nyliberala ideologiska dominansen

Atlas Network – 450 think tanks världen över driver på

Lobbygrupperna som lett oljeindustrins kamp mot klimatåtgärder finns organiserade i en världsomspännande nyliberal sammanslutning av think tanks, Atlas Network. De har lyckats fördröja åtgärder med flera decennier. Lobbyister från bland annat amerikanska CEI och Cato och danska CEPOS finns med i filmen ”Kampanjen mot klimatet” som du kan se på SVTplay under 2020.

Nyliberalerna, det är alltså de som säger sig vara liberala men inte är det. Helst skulle allt utom polis och militär (om ens det) skötas av en pytteliten stat. Hayek, Friedman och 7 andra Nobelpristagare, de drev själva på för att ekonomipriset skulle införas, var med i Mont Pèlerin Society som startade 1947. Det finns många kopplingar mellan MPS och lobbyisterna. MPS trängdes runt Reagan och avskaffade den fasta växelkursen 1971. De drev hårt att ett lands riksbank skulle skiljas från politiken – vilket den svenska socialdemokratiske finansministern Feldts gossar drev igenom. Den nyliberala tvångstanken vid låg och kontrollerad inflation blev den överordnade uppgifter för nya riksbanken.

Hur har de kunnat få ett sådant enormt inflytande? Än idag vurmar tankesmedjor för deras bedagade idéer. De har större inflytande än någonsin. De fyller alla stora tidningars ledarredaktioner och -sidor och en hel del andra sidor med sitt folk, anställda och avlönade av de stora mediahusens ägare.

MPS-medlemmar har varit drivande bakom tankesmedjorna inom Atlas Network, bildad och styrd från USA. Ni kan se själva på deras hemsida. Sedan 1980-talet har nätverket växt till ca. 450 ”partners” runt hela världen. Bara i USA är de 155 och då ingår ändå inte alla i fossilindustrins kampanjer, till exempel Center for Strategic and International Studies och Atlantic Council.

Marknaden - svar på allt

I Sverige finns minst fyra: Timbro, Ratio, Centrum för Rättvisa och Free Trade Europa. Andra think tanks i Atlas Family kan heta sådant som Ayn Rand Centre! Nätverket samlas till seminarier, årliga konferenser samordnade med MPS-möten. Stor energi ägnas skolning av ny kader, gärna i nya hörn av världen. Svenskar har fått PRAO:a och drillats i den rätta lära vid think tanks i USA för att kunna säga rätt saker i Sverige.

Atlas står för sådant som nyliberalerna i MPS drivit och fått stort genomslag för de senaste 40 åren. De driver utstuderade kampanjer, större och bredare efterhand som organisationen vuxit. De utpekar debattörer och forskare som ”vänster”, och larmar om deras förmenta dominans i akademin. Allt mer utvecklar de alternativ till den akademiska världen och kommer upp med egna ”sanningar”.

Men det slår aldrig fel. Det är alltid marknaden som ska framhållas – och det gäller särskilt inför oss som står längst ifrån en sådan. Deras ideal som aldrig uppträtt i verkligheten, en generell och allenarådande marknadsorganisation - där snart sagt all verksamhet - privat och privatiserad eller offentlig - förmedlas. Där det är så lite krav på arbetsförhållandena och löner som möjligt. De talar om frihet, som ska gälla för exploatörer och entreprenörer. Men det är inte en fri marknad, utan reglerad med lagen. Samhället ska baseras på ”rule of law” – menat som ett minimum av affärsregler. Vissa betonar globaliseringsprocessen. Andra trycker mer på individualismen och konkurrensförhållanden. Det ska inte strävas efter rättvisa och välfärd. Konsekvensen blir att nyliberalerna måste ihärdigt tillbedja gig-ekonomin. De omhuldar familjen – för att minska offentliga välfärden. Uttolkare av läran drar därför ut mot feminism och genusteorier.

Stödet och förankringen för nyliberalernas ideologi kan till en stor del lastas på deras genomtänkta informationsstrategi. För dem gäller det att framförallt PRATA om marknaden i alla sammahang och utgå ifrån ett sådant bestämt perspektiv. De pratar, och skriver, medan marknaden sköter sig själv, vilket också är meningen. De menar att aktörerna på den ska kunna agera utan att bli störda från opinion.syttringar.

Det handlar dessutom om vad man uppfattar som marknad. Kapitalmarknaden eller finansmarknaden är inga begrepp som väcker några särskilda bilder i huvudet på de flesta, allra minst positiva känslor. Därför strävar - och utnyttjar - nyliberalerna att den enskilde ska se marknaden som torghandel - en fridfull småskaligt utbyte av dagligvaror. Den kan ju ingen vara emot eller se negativt på, eller? Nej, och det är det ingen som gör - grönsaksmarknaden på torget handlar om snarast om en reglering av samhällets arbetsdelning och inte om privat ägande av ekonomiska resurser.

Atlas Network och deras ”partners” stöttas av företag och rikas bidrag, som de amerikanska miljardärerna Koch-bröderna som ligger bakom en hel del annat bakåtsträvande, som klimatskeptism, stöd till republikanska partiet, osv.

Nyliberalerna är rädda för planerad ekonomi

Marknadsmisslyckanden hör till den bästa av världar

Nyliberalernas gamla garde med Hayek i spetsen lade upp strategin och sa att kampen om idéerna var avgörande. Mont Pèlerin Society ägnade sina sammankomster och i sina gärningar på skilda håll mycken möda åt en ganska abstrakt kamp för marknaden som ideal och som lösningen på de allra flesta frågorna.

Nyliberalerna kommer ur en situation med stora omvälvningar, ännu var ryska revolutionen en relativt färsk händelse som fortsatt skrämde upp åtskilliga olika typer av maktcentra. De ledande med bakgrund i österrikisk diskussion utvecklade en stark antikommunism. Med det följde en ovilja mot planekonomi.

Nyliberalerna satte igång sin rörelse i efterdyningarna av andra världskriget då den gamla politiken prövats med så förödande konsekvenser och befolkningen som skulle bygga upp allt igen gärna vände sig till radikalare idéer. Dessutom väntades arbetarklassen växa sig stark under återuppbyggnaden. Detta skakade om nyliberalerna, som blev oroliga för kapitalismens fortbestånd. De insåg att det måste ge sig in i idékampen och om tolkningsföreträde.

Det finns belägg för att Hayek framför allt hade en stark aversion mot planerad ekonomi, och kanske det var något som gjorde att han och de andra ledande inom det som skulle bli Mont Pèlerin Society så starkt och ensidigt plädera för marknaden. Det sägs att Hayek som argument mot planekonomin - den kunde ju studeras i Sovjetunionen och vid vissa reforminitiativ i väst vid den tiden - att det var så jobbigt att behöva ta in ett lands hela ekonomi, som ekonom och som medborgare. Det är enklare att ägna intresset åt en marknad, eller ett företag, eller ett segment av marknaden. Det ansågs inte det vara någon fördel att faktiskt kunna ha överblick över ekonomiska helheten - alltså inte ens för ekonomier. Det sågs inte som värdefullt och effektivt att med sådana medel kunna bidra till att utveckla samhället.

Sentida uttolkare brukar vidareutveckla vad de gamla ideologerna i MPS argumenterade för. För nyliberalerna är det ett givet och oundvikligt inslag i ekonomin att det sker misstag och att satsningar går snett och havererar. Deras fokus var ett individuellt projekt, som ett enskilt företag - entreprenören. De sade att en fördel med marknaden är att den är mindre riskabel eftersom misstag sker i mindre skala om detta sker på en marknad än i en hel planekonomi. De brukar dessutom tillfoga att de ser planekonomi som ett system beroende eller till och med styrd av ett fåtal enskilda experter. Bilden de ger är en ekonomisk plan konstruerad utan känsla för folkens behov, att det är något som sker över deras huvuden. Det är en vanlig bild som återkommer ofta i argumenteringen än idag.

Nyliberalerna och staten

Rule of Law är det enda som behövs

Nyliberalerna fäster stor vikt vid rule of law, på svenska kanske rättsprincipen. Detta sätter de emot statens inflytande, som de strävar efter ska vara ett minimum. Detta var från första början en viktig pusselbit i de ledande företrädarnas omstöpning av liberalismen. Hayek jämförde med trafikreglerna. Lagreglerna skulle alltså vara konstanta, oberoende av regeringsskiften och gälla alla lika alltid. Men för dem gällde detta inte allas alla lagstiftning som vi känner den i en rättsstat idag.

Nyliberalernas intresse gällde privaträttslig, civilrätt, och kriminallagstiftning. Det är sådant som gäller om relation mellan privatpersoner och privategendom och marknadsutbyte. Det gällde att dessa regler skulle understödja marknadens funktion. De ville att de enda regler som en individ skulle kunna drabbas av var dessa regler. Det skulle inte finnas några andra. Det skulle förhindra att bli drabbad offentlig rätt, som grundlagar och allmänna regler för statens att utöva makten. När inga sådana finns, får staten och det allmänna i allmänhet agera och betraktas som en privat individ.

Det här betyder också att marknaden som sådan inte heller ska regleras och kontrolleras, enligt vissa av nyliberalerna. Särskilt inte från en stats horisont.

Nyliberalerna bröt alltså med den klassiska och i hög grad fortfarande existerande idealet med balansen mellan oberoende regering, riksdag och domstolen. De hade inget utrymme för någon konstitution som reglerade ett lands styrelsenskick respektive förhållandena mellan staten och individen, respektive sociala grupperingar. För dem ska det bara vara en privaträttslig lagstiftning, som får tjäna som grundlagen.

Rule of law är alltså enligt nyliberalerna inte någon skyldighet att respektera alla rättigheter för människor, utan endast det som gäller enligt civilrätten. Därför har de försökt reducera meningen med mänskliga rättigheter. Syftet är att försäkra den enskilde mot att drabbas av rättsliga åtgärder.

Rule of law, dess innehåll, skulle således inte vara framsprunget av en politisk process och/eller någon folklig viljeyttring, utan bygga på något hävdvunnet eller som ramlat över mänskligheten från någonstans. Det är denna privaträttsliga lag som gäller och då gäller heller inte demokrati som ideal för samhället, utan något Hayek kallade demarki (demarchy). Det blir en styrelsenform som hanteras av experter och domare helt inom privategendomens domäner. Därför är det de som har privategendom som är makthavarna.

Entreprenören - dagens hjälte

Så har den slitstarka myten hållits aktuell

Entreprenören är en evig hjälte inte bara för nyliberalerna. Det finns en omfattande verksamhet att pränta in entreprenörskap som ett ideal. Tron på dess välsignelse är på sina håll stark. Exempelvis finns sektioner vid högre - näringslivsanknutna eller inte - lärosäten, som har statsbidrag, som heter sådan som Entreprenörskapsforum.

På gymnasienivå finns kurser och studieinriktning som "ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper i metoder för att driva projekt" , oskyldigt formulerat under rubriken Entreprenörsskap på Skolverkets hemsida. Basen på kursen är psykologi och ekonomi, som ska "...stimulera deras kreativitet och lust att anta utmaningar...". Liknande kursbeskrivningar finns på universitetsnivå. Gemensamt är att presentationerna av kurserna kopplar samman entreprenörskap med såväl starta och driva företag som ett projekt. Det ser ut som att man vill med det kapa kanske allt för vassa kanter och mota en del kritik för att var alltför individualistisk. Sålunda nämns också samarbete och samhälle i dessa kursbeskrivningar.

Nyliberalernas entreprenörsskap

Entreprenörskap blev viktigt för de gamla nyliberala ideologerna. Från början var det som en reaktion på marknadsekonomins mindre glansfulla rykte. För att råda bot på det ville de etablera ett nytt synsätt på privat respektive offentlig drift av verksamheter. Individualisering var av cental betydelse för dessa, liksom att propagandamässigt prata upp det. Alla skulle kunna se sig som en entreprenör. Det kom att få nyliberalerna att rikta elden sådant som kunde stå ivägen, som regleringar och skatter. Med detta följer att de ansåg att entreprenören ska satsa och lyckas eller misslyckas och i så fall kunna satsa ingen och misslyckas eller lyckas på nytt. Ingen ska räkna med en bestående succé, utan snarast vara en chansare. De driver att entreprenören ska ses som en huvudaktör i marknadsprocessen.

Nyliberalernas betoning på det individuella och personifieringen av entreprenören dominerar stort idag. Senaste decennierna har inte minst fört med sig den stora ökningen av utbildningar och betoningen också av entreprenörsskap även inom offentliga och privata organisationer, intraprenörskap.

Moderna entreprenörsskapet i en statligt reglerad marknad

Entreprenörskap enligt främsta svenska samtida ideologer är "...i sin tur ett resultat av...normer och kulturer...lagar och regelverk..."" . Och att "...idérika och kreativa...individer som är beredda att ta risk..."" och är en "...förutsättning för en ekonomisk förnyelse och omvandlingskraft..." Entreprenören tar sin idé till marknaden. Det är en plats som omgärdas av en rad anpassningar. Genom denna process antas konkurrenskraft förstärkas och ha välfärdseffekter.

För den här ekonomin krävs ett "...entreprenöriellt ekosystem och regelverk...". Ordet ekosystem i detta sammanhang uppfattar många som en modenyck. Det är otydligt, men antas innefatta att att samhället ställer upp med resurser för forskning och innovationer.

Omstartskommissionens skriverier betonar betydelse av statliga insatser i en negativ mening: skattemässiga och lagmässiga undantag i två år. Inte minst innefattar detta arbetsrätten. Staten ska satsa på kompetens för entreprenörerna, med omfattande FoU-bidrag, främst tänkt som underlag till innovationer. Det ska vara lättare att starta och skrota bolag. Det talas om en fungerande marknad, men som i praktiken inringas av en hel del regler samt statliga subventioner och särbestämmelser. För entreprenadskapets framtid gäller också att det måste tas protektionistiska insatser mot länder som otillbörligt gynnar sina egna för att värna nationellt baserat ägande.

Den befintliga svenska myngdighetsstrukturen kring näringslivet ska vara intakt som det är, för det värnar entreprenörskapet. Men skattemyndigheten bör få mer att göra: att administrera företagets ojämna vinstutveckling. Staten ska också bidra till att entreprenören får förmånligare lån och lånegaranti. Omfattande engagemang ska sättas upp för att avstyra hinder mot konkurrens. Dessutom ska kommunal, offentlig, verksamhet utmanas av privata företag. Entreprenören ska fortsatt kunna bolla med inkomsten för att minimera skatten, genom stöd till de omtvistade reglerna dår företagare kan bolla mellan kapital- och löneinkomst.

Det kan vara särskilt motigt att ge sig på arbetarrörelsen i Sverige. Visserligen vill entreprenörerna minska förmåner vid sjukdom och arbetslöshet för de som lönearbetar, men det finns exempel på tvetydiga ställningstagande: "...förenkla arbetsrätten så att gigekonomi och nya försörjningsstrukturer omfattas...".

Finns det några annan än entreprenörer?

Totalt är ca 10 procent av sysselsatta eller en halv miljon företagare i Sverige. Det ökar inte, och särskilt inte bland de yngre. Ungefär en tredjedel av en miljon företag är enmans. Alla företagare än förstås inte entreprenörer. Knappast i den tredjedel av företagen som finns inom konstnärlig verksamhet, även om de är kreativa.

Hur mycket nyliberalism är det med den moderna entreprenörsandan som den framställs av ledande företrädare i Sverige idag? Det finns förstås andra sätt att se och använda entreprenörsbegreppet, men här har det handlat om att ringa in just det nyliberala kampanjandet för en viss marknadsanpassad och individualistisk version - och dess inflytande på svenska uttolkare. Jämfört med de organiserade nyliberalerna verkar det tydligt varifrån det mesta kommit till de senare. Skillnader kan i stort härledas från en förändrad verklighet och en viss anpassning till ett annat opinionsläge. Den moderna entreprenören behöver och kan dra nytta av staten i större grad än vad de gamla nyliberalerna trodde. Utvecklingen har gått vidare med bland annat många fler entreprenörer som konkurrerar globalt. Det har ställt krav på ökade insatser från samhället. Detta förstärks av att lobbyisterna och ideologerna också blivit flera.

Kritisk granskning av entreprenörsskapsideologin finns förstås i mängder. Mazzucatos angreppssätt är att entreprenörerna och deras företrädare inte erkänner den stora betydelse som det offentliga samhället har. Detta gäller inte minst staten som finansiär av forskning som underlag för start-ups. Dessutom betonas att forskningen behöver ett kollektivt sammanhang, samt att den offentligorganiserade forskningen är förutsättning för den innovation som entreprenören behöver. Det har dessutom noterats att fokuseringen på den individualistiska entreprenören projekt tenderar att rusa iväg för snabbt, innan ett forskningsrön hunnit bedömts som färdigt att exploateras. Entreprenören ska hinna först och har inte tid att vänta.

Slående är den totala frånvaron av sociala arrangemang eller ens att en individ har annat liv - eller berättigande - än att vara kreativ i marknadsmässig mening. Kreativ i vardagen eller i konstnärlig mening till oegennytta räknas inte i deras sammanhang. Det är också tydligen en samhällsutveckling som helt beror på individuella idéer och på om de kan via samhällets stöd visa sig sälja. Strängt nyliberalt ska det alltså inte finnas någon prioriteríng av insatser av samhällets politiska församlingar, för att fylla människornas verkliga behov av produktion av varor och tjänster.

Det talas mycket om kreativitet och driv, men mindre om vad det är för produkt som entreprenören marknadsför. Det är ingen fråga som ställs utåt, vad varan eller tjänsten ska vara bra till. Vilken innovation ska exploateras? Var och hur ska produkten produceras?

Nyliberalernas moral för egenintresse och marknad

Mänskliga rättigheter stöps om för att passa in

Det gamla gardets nyliberalerna var ekonomer och filosofer, men insåg betydelsen av kulturell fernissa över sina hårdkokta teorier. Hayek skruvade därför på moralbegreppet för att det skulle passa marknadstänkandet och individualismen: ”marknadsmoral” blev ett begrepp. Högersinnade ideologer, "vanliga" liberaler och center-vänster samt etablerade frivilligorganisationer anammade nyliberala tolkningar av mänskliga rättigheter. De kan säga än idag att globalisering och mänskliga rättigheter är beroende av och förknippad med en fri marknad, fri från starka staters inblandning. Nyliberalernas inflytande på efterkolonialismen diskuteras av Jessica Whyte i The Morals of the Market.

Läs mer om boken

The Morals of the Market

Nyliberalernas version av frihet och jämlikhet

Nyliberalernas kamp för ett ojämlikt samhälle

Alla är väl för jämlikhet; det tas för givet och är så självklart att man har svårt sätta ord på vad det är. Men det är det inte för nyliberalerna. De vet vad det är, och slåss för motsatsen - ojämlikhet.

Jämlikhet är en allmän strävan för de som vill mänskligheten väl. Jämlikheten har att göra med rättvisa och människors lika värde. Alla ska kunna ha lika förutsättningar inför lagen och livets utmaningar. Det finns begränsningar för jämlikheten, som att det inte går att ordna lika tillgång på materiella eller känslomässiga villkor. Särskilt inte på individuell basis. Nyliberalerna har en annan mening.

Nina Björk slår fast i Om man älskar frihet (2020) att jämlikhet är en frihet och att den inte är möjlig att köpa. Till exempel kan inte en enskild person köpa sig tillit och att säkert kunna röra sig på farliga platser går inte utan vidare. Det finns ett sammanhang som ramar in hur och i vilken mån jämlikhet (eller frihet för den delen) går att uppnå. För bästa möjliga säkerhet och drägliga liv för alla krävs ett samhälle och dess generella insatser. Alltså är jämlikheten en kollektiv satsning.

Nina Björk vänder sin uppfattning om jämlikheten mot liberalernas frihet som baseras på individuell och marknadsmässiga villkor. Hon påpekar att liberalerna tar det samhälle som finns nu för givet, med bland annat den klassuppdelning som gör att borgarklassen föreställer sig en frihet för alla som de har omkring sig – det vill säga personer i den egna klassen. Det följer att borgaren har svag känsla för ett gemensamt samhälle.

Ett steg längre ut mot en selektiv frihet – det vill säga ofrihet för de allra flesta – återfinns hos den maktfullkomliga åsiktsriktning som vill kalla sig liberal men som är nyliberalism. För dem är idealet ojämlikhet, helt simpelt. Ett färskt exempel där dessa försöker rättfärdiga sin inställning är det evigt knogande nyliberala nästet som finansieras av organisationen Svenskt näringsliv kallat Ratio. Deras aktstycke är betitlad Rättvis ojämlikhet. Det är deras uttolkning av de nyliberala husgudarna på temat jämlikhet.

Nyliberalerna pratar om ett öppet samhälle. Med det menas ett samhälle ”utan gemensamma mål” och betyder individualism och minimalt med politik. De anser det berättigat med stora inkomstskillnader. Det är skillnader som följer av en allomfattande marknadsprocess, säger man, som är oförutsebart. Inkomstskillnaderna är för små i Sverige idag, säger man vidare. De erkänner visserligen att sådana kan ha stora sociala negativa effekter och skada en samhällelig sammanhållning, men håller alltså trots det fast vid sin dogm att de ska vara ännu större. De har också sett att inkomstskillnaderna ökar i Sverige. De skyller på utanförskap, egenföretagare och kapitalinkomster, och tycks mena hellre att det händer än att införa politiska regleringar. Annat som de menar är negativt för jämlikheten är hyresreglering på bostadsmarknaden och anställningsskyddet. Dessa orsakar bostadsbrist, höga priser och svart marknad, enligt Ratio. De menar att ytterligare sämre anställningsskydd skulle främja ekonomisk tillväxt, och skulle därför vara en motiverad politisk åtgärd.

Annars sägs alltså politiska insatser hindra jämlikheten. En rättvis jämlikhet kan bara uppnås på marknad. Bara där kan en persons insats få rätt värde. Och detta värde kommer därför att variera starkt från person till person. Det är omöjligt att göra en rättvis värdering av personernas eller yrkesgruppers insatser på annat sätt, till exempel på politisk nivå, säger Ratio.

Nyliberalerna villkorar alltså jämlikheten till den prestation en person gör som kan värderas i ekonomiska termer. Det blir alltså snarast ojämlikhet som är idealet – som dessa nyliberaler tycker är rättvis. Den innebär att man får leva med avigsidorna, som social oro. Den framgår också som vi sett att nyliberalerna knappt erkänner någon samhällsinstitution, allra minst löntagarnas organisationer.

Nyliberalernas resonemang om rättvisa och jämlikhet handlar bara om de som är beroende av den marknad som ska reglera det mesta, alltså de som lever på att sälja sin arbetsinsats för lön och/eller har mindre företag eller tjänar på mindre kapitalbelopp. De tar inte med miljardärerna. De står tydligt utanför både jämlikhetsidealet och samhället.

Ojämlikhet orsakar trots allt lite bekymmer för nyliberalerna; risken för social oro finns ju trots allt. Och de anar kanske att i en kraftmätning är de en ynklig minoritet. Därför går man på en uppdelning mellan tillgångar respektive förutsättningar, snarare än resultat resp. rättigheter, som var begrepp som växte fram i franska revolutionen.

Ratio säger att jämlikheten ska åstadkommas genom lika möjligheter, snarare än rättvisa tillgångar som vi började med och som för Ratio slutade i ojämlikhet. Istället för att politiskt sträva efter någorlunda drägligt utfall, är deras val att göra politiska åtgärder (i minimal omfattning) som gör utgångsläget mer jämlikt, sen får en massa saker spela in som gör att utfallet i slutändan ändå kan – och kommer att – bli ojämnt.

För dessa lika förutsättningar är Rations recept social rörlighet och utbildning. Det ska vara s.k. fristående grund- och gymnasieskolor, enligt Ratio-ideologerna. De vill ha ett socialt kontrakt med en rättsstatsordning som mer än idag slår fast äganderätten och juridiskt slår fast marknadsprincipen. De säger att det behövs ett socialt skyddsnät, vars minimala innehåll är obekant, och alltså privat utbildning. Också här erkänns vissa problem, till exempel med betygsinflation. Men de har inga problem med det som upprör de flest, de omfattande privata vinsterna som förs ut på konton i skatteparadisen från den skattefinansierade skolan. Men det är en väg som inte har några alternativ. Alltså, det känns igen som nyliberalernas stående program.