Lavoro in Corso Teater

Fastighetsskötaren, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, januari 2026. Uppgraderat kammarspel med tre udda typer

Håller 1960-talsteater fortfarande? Ryslig klarsyn både då och nu. Pinter- pjäsen spelad utan krusiduller.

Harold Pinters genombrottspjäs, treaktaren från 1959 har tre roller och utspelas i ett rum. Typiskt är att de tre varken har någon historia eller känner varandra särskilt väl. Så småningom får vi veta att två av dem är bröder, men de är väldigt olika. Den tredje, fastighetsskötaren in spe, är en luffare som på oklara grunder hamnat i samma rum. Han sover inte bara över en natt utan blir kvar.

Fastighetsskötaren pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm av Harold Pinter i regi av Emma Bucht. Spelas 2025/26. Uppsättning på 2 timma och 20 minuter. Skådespelare: Sven Ahlström, Henrik Norlén och Johan Rheborg.

Inte heller finns särskilt mycket av en yttre värld. Rummet finns i ett i övrigt folktomt hus som en av bröderna äger, åtminstone enligt vad de säger. Den andra brodern är den som bor i rummet. Huset ligger över gatan från en bar som ingen går till längre. Vilken gata är okänt.

En droppe faller då och då från läckan i taket. Sven Ahlström, Herik Norlén och Johan Rheborg i Fastighetsskötaren av Harold Pinter. Bild från Kulturhuset Stadsteatern.

Det är tre mycket garvade manliga skådespelare som får rikligt med tillfälle att briljera med gott stöd i den mycket precisa dialogen. De långa monologerna är relativt jämnt fördelade mellan dem. Därmellan kommer de typiska Pinter-replikerna: ”vad menar du?” eller att frågan kastas tillbaka till den som frågar. Som om alla går i sina egna tankar och varken hör eller ser. Luffaren börjar som lumpenbourgeoisie med inskränkthet och rasistiska utfall. Det är på gränsen övertydligt. Från det falska skrytet övergår han efterhand till att bli en dominant domptör och översittare.

Har uppdateringen från 1960-talet avlyssnat dagens samhällsklimat? Man kan ana ambitionerna. Luffarens svada hörs dagligen nuförtiden. Regin gör dock aningen för mycket av det. Johan Rheborg har en tendens att spela över som den främlingsfientlige, okunnige borgaren. Det lutar åt buskis. Det är en olycklig fokusering på rasistens munväder. Medhåll kunde höras i garderobskön efteråt från skrockande fina kulturherrar. Deras bestående minne från kvällen? Den knapplösa rökrocken kan förstås stängas åt vänster som luffaren gör, men är det ett tecken på ohyfs här? Dock, riggad i den har Rheborg rätat på sig och intagit en mer städad borgerlig attityd.

The Caretaker av Harold Pinter är från 1959. Omslaget till manuset med luffaren, spelad av Donald Pleasence, från urpremiären i London 1960.

Nutidsanspelningen anas också hos den ena – den svagare - brodern (Sven Ahlström). I sin stora monolog redogör han för sin ”diagnos” – rätt vanligt modernt tema också det. Hans bror (Henrik Norlén) har stora idéer – och äger en skåpbil – precis som alla dessa småföretagande entreprenörer.

Förutom kammarspelets intensitet 0ch tuppfäktning får vi återknyta till Londonmiljöer. Buss 30 går fortfarande på Upper Street! Det är stor teater, både manus och skådespel. Men kanske mindre för den stökiga scenografin. Stöket var författarens avsikt, men här har man brett på med mer än i scenanvisningarna. De var säkert kul att belamra scenen med cykel och skottkärra utöver allt som Pinter anvisat.

-LOO, 24 januari 2026