Konst i Lavoro in Corso

Klassiskt modernt och snällt

Ung traditionalist tar plats med proffsigt hantverk

Ett 80-tal oljemålningar med människor i fokus - eller inte? - mot en skissartad, ospecifik bakgrund. Det är traditionellt måleri på Moderna Museet sommaren 2021. När det inte är installationer eller videokonst - då är det konservativ konst. Eller?

Museet visar verk av Lynette Yiadom-Boakye, en ny bekantskap för oss i Sverige. Både konstnären själv och bedömare framhåller att det inte är porträttmåleri. Trots att personer är centrum på alla tavlorna. Ingen har suttit för konstnären i veckor för att ge form åt ett detaljrikt porträtt. Det är påhittade personer, sägs det. Istället poängteras ytan och det snabba hantverket, skissartat tecknat, med snabba och grunda penseldrag. Motiven är hämtade ur vardagen, minnesbilder fångade på måfå. De har snarare tagit timmar än dagar och veckor att måla.

Lynette Yiadom-Boakye (2018, beskuren): "jag tänker på mig själv"?

Konstnären själv i centrum

Det är istället konstnären som är i centrum, inte motivet. Den enda personligheten - som konstnären tycks intresserad av - är hennes egen. Vi ser tydligt att det är personer på bilderna, men endast illustrationer. Vad de föreställer blir dock gåtfullt. Personerna på bilderna håller på med något. De poserar inte, men vad sysslar de med? De tittar ofta åt ett annat håll, eller med tom och passiv blick rakt fram.

Alla personer – även om de alltså inte är huvudsaken i detta måleri – ser trots allt ut att vara utvalda med viss omsorg. De förmedlar intrycket att komma ur en relativt välmående medelklass välvårdade och med vältrimmad fysionomi. De är neutralt eller en aning excentriskt klädda. Är de månne konstnärens artistkollegor?

Det skissartade intrycket, nonchalansen, stärks av avsaknad av detaljer. Att stå nära tavlan förvirrar. Men på avstånd får den en helhet. Vecken i en kavajärm kan påminna om mästaren Paul Cézannes bordsdukar.

Lynette Yiadom-Boakye, är det Cézanne i vecken?

Ska det ses som en slags kommentar till konsthistorien: alla är färgade gestalter. De har mestadels en mörk bakgrund (en blandning av brunt och blått)? Detta kontrasterar förstås mot den annars gängse färgskalan i konsten.

” Konstnären i centrum - drar till sig allt ljus inför mörkret.

Moderna museet har lånat utställningen från Tate Britain i London över sommaren. Lynette Yiadom-Boakye är relativt ung, född 1977, och under utveckling. Målningarna är från runt 2010 fram till 2020, där de senare visar en påtaglig ”mognad” och pregnans. Konstnären spås ytterligare framgångar med ännu större erfarenhet.

Konstkonjunktur

Är det som Ernst Josefsson på nytt? Eller Edgar Degas. Eller någon annan ur konsthistorien. Att man gått fel – hamnat på Nationalmuseum istället för Moderna Museet här i Stockholm. 1800-talet istället för 2000-talet. Det går alltid att leta i konstens historia. Bakgrunden och komposition kunde likna Ernst Josefssons ”Näcken” – skissartat och en suddig och ospecifik figur som tittar bort. Eller de Spanska smederna – också den målningen precis som i Lynette Yiadom-Boakyes verk med mörk skissartad bakgrund och skissartat tecknade människogestalter. Men med en viktig skillnad: Josefssons var mycket mer av porträtt. Deras relativt noggrannt tecknade armar och uttrycksfulla ansikten saknas hos Lynette Yiadom-Boakye.

Hur var det nu med frågan: är det konservativ konst? Förstått som stillastående, associalt, inskränkt och tillbakablickande. För att diskutera det uttömmande krävs både ett resonemang om etablerade konstformer respektive till exempel experimentanda och det som ytligt verkar nyskapande. Men, det betyder förstås något när Sveriges ledande konstinstitution gör en stor utställning av en ung konstnär som uppenbarligen representerar en viss utstuderad stil?

-LOO, 30 juli, 7 aug 2021