Konst i Lavoro in Corso

Det stora formatet.

Laris Strunke – tung monumental tillförsikt.

Tungt nonfigurativt måleri – vad är meningen med det? Det finns konstnärer som spenderat ett helt liv med att utforska dess möjligheter och uttryck. Laris Strunke gick bort 89 år gammal efter att målat i mer än 60 år på det viset.

Laris Strunke gjorde under sin seniora gärning stora, mycket stora målningar. De fungerar som bäst på avstånd. Det är två goda skäl till att utställningarna vanligen skedde i stora lokaler. Jag har sett utställda mastodontmålningar i ett magasin i Frösundavik och i ett växthus båda i Hagaparken, Solna, och på Konstakademin i Stockholm. Bilden är från en tidigare utställning i ett mindre format på Doktor Glas i Kungsträdgården i Stockholm 1999. När formatet blev allt större blev färgerna gärna mörkare. I de senare är det mycket jordiga, organiska toner, mörkt grönt och brunt. Den sista utställningen på Konstakademin fanns en åtta metersmålning med mycket svart på vit botten.

Modernism - färger och former

Det finns spår av ledande modernister i målningarna, allt från Cézanne till Gerhard Richter och popkonst, men Strunkes signum är större sjok i matchande kulörer utan regelbundna former. Bortsett från färgsättningen kan det påminna om de tunga molnen som förekommer ofta modernt måleri. Men även blått gick för sig en period.

Laris Strunke, Landskap, utställd på galleriet Doktor Glas i Stockholm 1999.

Till målningarna och ”budkapet” hör hur de är riggade och därmed presenterade för betraktaren. Här är det inte fråga om mångprofilerade breda träramar som i en klassisk tavla på Nationalmuseum. Nej, Strunke ramade in målningarna på ett annat sätt. Dels fungerade omgivande rummet som inramning, förstås, men dels också en mer öppna lösningen med en mer flytande gränsdragning mellan målning och omgivande rum. Konstnären använde till synes hemmagjorda arrangemang som verkar bestå av rester från ateljén. Det kom att se ut som något som spontant i all hast monterats med skrot som annars skulle gå till sopförbränningen. Men sammanfogat och arrangerat med en kongenial känsla; det hela, målning och hängning, ser ut som en solid enhet. Ibland har den skrangliga bakgrunden som sticker fram i kanterna målats in i förlångning i själva oljan.

” Inget samhällsengagemang i sikte, svårt att finna ledtrådar, molnen tycks sakna dramatik.

Laris Strunke tycks inte velat ge till känna något tydligt samhällsengagemang, varken under 70-talet eller 2000-eran. Till skillnad från mycket annan konst är det svårt eller omöjligt att finna ledtrådar till något sådant i verken. Det finns ingen artefakt i målningarna som kan locka till en sådan tolkning. Det är en konsistent hållning, inmutad på ett litet revir i den svenska och lettiska konstscenen. Har han målat något som ser ut som molm, tycks de sakna den dramatiska ödesmättnad som ofta hos andra konstnärer. De är på sin höjd bara moln, varken hotfulla eller upplyftande.

Däremot går det inte att avvisa konstverken som varken känslokalla eller fientliga. De är snarare varmt jordnära. Särskilt gäller det verken som tillkom under Laris Strunkes kanske bästa period i början av 2000-talet, med de stora formaten och stora varma färgsjok i matchande färgskala. Målningarna tycks omfamna oss och involvera oss i dess enorma omfång.

Strunke påstod vid ett tillfälle att han ”såg” målningarna på nära håll. På en bild står han nästan med näsan nuddande vid duken. Vi andra känner för att ta in målningarna på avstånd. Det är som skillnaden mellan att sticka näsa i tidningen eller att studera bilden på avstånd utan att kunna urskilja rastreringen.

Tavlorna uppfattas ofta som landskapbilder. Betraktare vill gärna läsa in landskap i bilderna. Men de kunde lika gärna vara något annat. Särskilt de varma tavlorna med kalla färger ser i vart fall ut som en död vy. Eller ett landskap i form av ett övergivet stenbrott, eller varför inte raukarna på Fårö - eller i Lettland?

Det som blev hans sista produktion tycks – som så ofta – spegla en otålighet och brådska - inför ådrandet? – då enkelheten tagit över och lämnat stora ytor vit duk, bara med svarta figurer. Då tycks det organiska – landskapet från tidigare – bytts mot dött material. Inte ens jord, utan bara sten.

Monumentalt, starkt

De monumentala målningarna stannade kvar länge och starkast i minnet. Helheten, målningarna, hängningen och miljön – säkert genomtänkt alltihop – gav en stark upplevelse. Andra har vittnat om den totala upplevelsen av de gigantiska målningarna på Röda Sten vid inloppet till Göteborg år 2000. Det går att förstå efter att framförallt ha sett utställningen i ett växthus i Hagaparken under samma tidsperiod, med sannolik liknande repertoar.

-LOO, 23 nov 2020