Die Linkes vänstergröna giv - En radikalare grön giv, eller?

Klimatåtgärder bör förenas med jämlikhet, social och ekologisk utveckling. Det gäller inte bara för att få eventuella ändrade förhållanden och en omställning accepterad. Det krävs för att behålla en riktning på utvecklingen som håller och är beständig över tiden framåt.

Denna gröna nya giv försöker betona deltagande och basera aktivitet bland aktiva människor: i fackföreningar för omställning i produktionen och bland kämpande miljöengagerade för en hållbarare utveckling. Men på grund av den flyktiga agendan får programmet ändå karaktären av något som läggs på uppifrån, framförhandlat mellan de stora gossarna där uppe.

Vänstervarianten av en Grön Ny Giv från en grupp i tyska vänsterpartiet die Linke delar brister och förtjänster med många andra gröna givar. Men denna vill framstå som mer kritisk till den kapitalistiska utvecklingen, då de andra präglas i bästa fall av reformering av den rådande ordningen. Här är det politik lanserat under begreppet social-ekologisk utveckling.

Målet med planen A Left Green New Deal är att bygga en klimatneutral ekonomi inom 15 år mer rättvis och jämlik. Därför gäller att ändra våra liv och aktivt agera för social förändring.

Kämpande grupper

Utfästelsen är att ändra samhällsutveckling till nytta för de många. Det ska ske genom att omvandla klimatförstörande industri, inklusive de som tillverkar krigsmateriel, och att utveckla nya egendomsformer med en rättvisare fördelning. Självklart vill de minska arbetslösheten och investera klimatvänligt, som i förnybar energi och ha offentlig sjukvård. Syftet ska vara att bryta med nyliberal kapitalism i EU och i tysk tappning.

Den som letar efter ”vad ska vi göra, då?” kan dock bli besviken. Det betonas att kapitalism leder till katastrof eftersom systemet bygger på ökade vinster. Det kan inte förenas med de ändliga resurserna och klimatbelastningen. Därför är radikala förändringar av ekonomin nödvändiga, socialt och kulturellt. Det går inte att undvika ett brott med finanskapitalet och en konflikt med affärsintressena och de rika. En demokratisering av ekonomin kräver brott med businesslogiken.

Programmet knyter grön politik till sociala reformer. Det gäller inte minst de arbetandes villkor som lön och arbetstillfällen. Det krävs en uppdelning av befintliga jobb med hjälp av arbetsförkortning. Miljöanpassning kommer ge en miljon nya jobb (i Tyskland) påstår författarna.

Ett ideologiskt försvar för upplägget med reformer - reformism - är att man måste utgå från rådande situation, och vad som är gångbart; att realistiskt bedöma läget för de rätta reformerna. Perspektivet är ändå trots betoning på gräsrötterna - huvudsak uppifrån – eller som ”mellan-de-stora-gossarna-gör-upp”-politik. En något diffus makt ska ordna drägliga förhållanden och nya jobb. Ingen enhetlig strategi för jobben och jämlikheten presenteras, knappt några krav på företagen eller marknaden. Behöver ”vi” ta makten och styra? och behöver kapitalismen ifrågasättas? är centrala frågor.

Dom som ska göra det: fack och NGO

Fackföreningsperspektivet betonas: kamp för arbetsförhållanden och bevarade jobb, med viss öppning för ändring av syftet med jobbet. Fackföreningarna behöver genomgå en omvandling. Medicinen som ordineras är stärkt ställning i industrin, utvidgning av offentliga sektorn och deltagardemokrati. Det är snarast de mer ”parlamentariskt” sinnade frivilligrörelserna som är de ”rörelser” som planen ger en viktig roll, tillsammans med fackföreningar och andra kämpande grupper. Det är inte till exempel Ende Gelände, som bara nämns i förbigående en enda gång i boken. Lite tvehågset erkänns de utomparlamentariska demonstrationernas roll, de har ju ändå bidragit till besluten om utfasning av den tyska kärnkraften och så småningom av kolet, men det sker kritiskt: ”2038 är för sent” (flera tyska partier pratar om en snarare tidpunkt).

Löntagarfonder!...

De skissar en demokratisk omställningsmodell för ägande av aktiebolag med 21% staten, 30% de anställda och 49% aktieägarna. Detta skulle gälla en majoritet av företagen, särskilt viktiga är de största (biltillverkarna nämns ofta). De förespråkar en svensk löntagarfondsidé med ett fondöverskott som ska gå till utvecklingsfonder. Detta ska bland annat ge ekonomiskt utrymme för 30 timmars arbetsvecka i framtiden. Ett system med regionala fonder ska hantera offentliga medel som i sin tur ska stötta allehanda ekonomiska projekt. Dessa ska organiseras nerifrån bland anställda och representanter för kämpande grupper.

Omställningen skapar nya behov och de ska tillgodoses genom demokratiska företag som inte alltid kan vara profitabla, som därför ska stöttas med offentliga medel. Den omställda industrin måste organiseras under kunnig demokratisk kontroll. Vägen till klimatneutralitet går via en cirkulär ekonomi.

Författarna har drivit att 51 procent av aktierna ska kontrolleras av de anställda i Mercedes. Det skulle göra en ”ekologisk omvandling” möjlig, skriver man. Men ska de fortsätta att tillverka miljoner privatbilar hos Mercedes även under de arbetandes kontroll? Alternativ produktion finns med men endast i marginalen. De går inte längre än att biltillverkarna istället ska tillverka kollektiva transportmedel.

De ska inte tillverka elbilar – de är inte lösningen skriver man. Tyskland ska upphöra med den stora exporten av bilar, en ryggrad i dagens tyska ekonomi, (och annat ”onyttigt”) till 2035. Ändrade rese- och transportmönster kräver andra lösningar än idag.

Små företag får en förbättrad situation helt enkelt tack vare den demokratiska styrningen av ekonomin och att de stora företagen drivs annorlunda, skriver man. De små verksamheterna behöver omorganiseras och samarbeta för att kunna etablera och bibehålla relevant kompetens.

Finansieringen av EU-banken ECB ska kontrolleras av Europaparlamentet. Smugglingen av vinster till skatteparadisen ska bekämpas genom krav på redovisning och kontroller. Flera länder behöver gå samman om detta.

Som en finansieringskälla till omställningen föreslås en miljardärsskatten. 80 miljarder euro skulle en skatt för de som har en rikedom på mer än en miljon euro ge i Tyskland. Lönerna ska plattas ut: den högsta får vara högst 20 gånger den lägsta. De som tjänar över 70.000 euro per år ska ha 53 procent i skatt, medan de med mindre än genomsnittslönen ska slippa mer skatt än 100 euro per månad! Miljonärer som investerar i social rättvisa ska få skatterabatt. En viss nedskärning av anslagen till NATO ger rum för satsningar.

Ett nationellt övergångsråd ska staka ut omvandlingen av industrin och andra sektorer såväl privata som offentliga. Redan nu kan några konkreta reformer skissas: 32-timmarsvecka inom 10 år, nationaliserad infrastruktur, hundratals miljarder för investeringar och krediter under en 10-års period, krav på arbetarmajoritet i styrelser och i fonderna samt hälsovård och elbilar.

Blir detta slutet för globaliseringen? Nej, inte alls. Inte av kapitalismen heller, fast på den punkten är man något ambivalent. Det är bara att den nyliberala ordningen ska ersättas med en solidarisk internationalism. Demokratisering av ekonomin bör ske överallt, och kan starta i Nord. Syd ska inte behöva kopiera Nords omvandlingsmodell, heter det välvilligt. Nord ska vara föredöme och verka för utjämning med bland annat skuldavskrivningar. Men när det är sagt så kan bokens undertitel ”An Internationalist Blueprint” klinga aningen falskt; det är ju ändå mest Tyskland det handlar om.

Hur blir det verklighet?

En nykter insikt om motkrafterna och deras enorma styrka är nödvändig. Ska det bli någon omställning och anpassning till klimat och miljö krävs att hålla emot. Författarna utser ”kraftfulla fiender”. Motmedlet är vänsterkeynesianism förankrad i fackföreningar, socialdemokrati och intressegrupper som alla behöver vara på tå och ha en självständig strategi.

De menar alltså att det krävs att facken tillsammans med intressegrupperna antar en riktig strategi, bland annat miljömässigt och för att alla ska organisera sig och ta kamp för bra villkor åt alla. Författarna fäster stort hopp till kollektivavtal som första steg, som sedan kan omsättas i lag. Det är deras konkreta länk mellan utom- och inomparlamentarisk strategi.

Det ska till en medveten partiorganisation med förankring i rörelserna. Med referens till Gramscis hegemonibegrepp ska de ansluta till den ”kollektiva viljan” som till en början kan vara en underström av mot-hegemoni mot de kraftfullas hegemoni.

Realismen?

Förslagen i denna gröna vänstergiv singlas ut lite i på måfå. Det är för det första inte den konsistenta plan som krävs för den nödvändiga omställningen. Innan fackföreningar, vänsterpartier samt kämpande rörelser kommer samman och radikaliseras och tar krafttag händer troligen inte mycket av det som önskas. Författarna anar svårigheten att övertyga de som är relativt bekväma med att tillverka bilar att de istället bör producera något annat. Inte heller kan ett mindre parti genomföra förslagen i ett parlament.

För att få nyckelorganisationerna på fötter krävs reformer och en centralare plats för att agera. Gröna givens recept är sådant som kräver politiska beslut. Därmed är man alltså tillbaka på ruta ett.

Något som är oundvikligt är att kontrollera kapitalströmmar, finansvärlden och penningmängden. Detta tas heller inte upp i denna gröna giv. Finansieringen ses som två skilda spår, ett offentligt (statligt, regionalt och EU) och ett privat.

Dessutom tenderar reformerna vara relativt modesta. Det milt sagt tveksamt framkomligt att löntagarna ska bygga upp fonder med en kapitalistisk logik. Die Linke-politikerna tycks inte vara beredda att tackla varken de nuvarande stora fondernas (som pensionssparandet) investeringspolicy eller att övertygande klara av att blockera läckaget till skatteparadisen.

De hoppas tydligen att en radikal regim med makt att genomföra radikala reformer ska få samma generösa lånevillkor på den privata kapitalmarknaden som den nuvarande tyska staten. De föreslår heller ingen progressivitet i miljonärsskatten.

Författarna tänker inte röra EU-institutionerna eller NATO-medlemskapet. Det vill endast rensa dem från nyliberalism. Men vad blir det kvar av EU, då? De pseudodemokratiska arrangemangen med kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet tycks inte störa dem. Mest skrämmer istället tendenserna till ett EU-sönderfall. De vill bygga vidare på EU, till exempel med gemensamma skatter. Och fortsätta med NATO och inte spara in 75 miljarder euro per år i tysk försvarsbudget.

Hur ser då vägen ut framemot det samhälle man kämpar för? Hur ska det gå till att fasa ut all fossilenergi inom några år? Och hur ska transportsystemet se ut, annat än att det ska vara mer kollektivt istället för privata bilar. Eller stadsutveckling: ska det vara asfalt och betong eller trä och förtätad bebyggelse runt det kollektiva transportsystemet? Ska skogen bevaras eller exploateras? Frågorna blir många.

Jämförelse med andra gröna givar

Strömmen av alla dessa gröna givar höjer ribban för ännu ett: för att vara relevant krävs ganska mycket numera. Främst behövs större trovärdighet, klarare strategi för genomförande och kontroll av motkrafterna.

Denna gröna vänstergiv tar med viss sympati bitar från andras gröna givar. Dessa, ofta med grön vänsterkeynesianism, har drabbats av kritik då de förutsätter stora offentliga lån.

Den kritiken har måhända fått en annan lyster genom covidpandemin, då enorma lån och finanssatsningar, plockade ur den tunna luften, kunnat förenas med den ännu bestående och orubbade nyliberalismen. Av alla dessa fonder skulle åtminstone några skärvor gå till klimatinvesteringar, men inte ens det blir av. Men det visar att resurser finns, i överflöd. Det visar också att det bestående ekonomiska systemet oberört skulle klarat en annan bättre fördelning av pengarna, i större utsträckning till klimatvänligare satsningar. Frågan kvarstår därför för nya vänstergröna givar: Vad bör göras?

-LOO, december 2021