Lavoro in Corso BLOGG/klimat/elenergi

Hur marknadskaoset hindrar utbyggnad av elproduktionen. En fjärdedel av klimatpåverkan. Det här krävs för att gå från fossilel till förnybar el

Om privata kapitalet som far runt på marknad inte klarar av att bidra till minskningen av klimatpåverkan genom produktion av förnybar el i tillräcklig omfattning tillräckligt snabbt, trots allt stöd från regeringarna och den allt billigare tekniken, så är det ett säkert tecken på att kapitalet inte klarar jobbet.

Elektricitet efterfrågas allt mer. Politiken och industrin anser att en ymnig eltillgång vara avgörande mot klimatpåverkan. Mycket mer el kräver mycket mer vind och sol för att ersätta fossilelenergin. Det går dock långsamt med den omställningen. Privatisering och marknadsexperiment, med eller utan statliga pengar, tycks inte hjälpa.

I en ny bok skärskådas den fjärdedel av klimatpåverkan som elektriciteten står för. Utgångspunkten är den allmänna driften mot mer el – och därför vad kommer att ske.

Brett Christophers visar i boken The Price is Wrong. Why Capitalism Won’t Save The Planet otaliga exempel på de olika arrangemang som förekommer på elmarknaden.(ref 1) Förnybar energi för elproduktion växer långsamt trots de stora behoven. Lika stor andel av elen produceras globalt ur fossilenergi idag som för 20 år sedan. I Sverige är klimatpåverkan mindre men i globala syd kommer vanligen över 90 procent av elen från fossilenergi.

Fossilsoppan är slut(såld)! Nja, ny sändning är på väg.

Författaren, Brett Christophers, som är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, har skrivit en användbar genomgång om hur energimarknaden fungerar. Det är välbehövlig kunskap för den som vill ändra på ett dysfunktionellt system.

Det blir inte mer förnybar el med hjälp av energimarknader eller med de olika avtalsformer som används, framhåller författaren. Kapitalet tjänar mer, säkrare och enklare, på elproduktion från gas, kol och olja än från förnybart. Energikapitalisterna säger att de vore dumma om de inte satsade fossilt. De är rädda att förlora jobbet om de satsar på förnybart.

Det har inte hjälpt att förnybar vind och sol blivit billigare än fossilenergi. Fossilt ger största vinsten. Och då satsar kapitalet på det. Den vind och sol som ändå blir av är tack vare offentliga stöd och pengar. Det är något som främst sker i globala nord.

De flesta förslagen till förbättringar av det kaosartade elsystemet från den etablerade politiken, regeringar och EU, har en gemensam utgångspunkt: de baseras på dagens dominerande system för att köpa och sälja. De är alltså upptagna med att söka förbättra marknaderna, med bevarad profitjakt och bevarade okontrollerade elpriser. Ett exempel är den nyligen startade svenska elmarknadsutredningen.

Det tycks som man glömt vad som ska uppnås – vad som måste hända. Vitsen är förstås, och det är en slutsats för Brett Christophers, en snabb ökning av förnybar el. Det kräver planmässig styrning utförd av en kraft med tillräckliga resurser. Då blir det att luta sig mot det offentliga.

Energin för att producera elektricitet är i huvudsak fortsatt fossil: gas, olja och kol. Men förnybar energi – sol och vind – har gått ner i pris, i huvudsak numera längre än fossilenergin. Detta har sagts vara den avgörande faktorn för att komma runt klimatpåverkan. Det allt lägre priset kommer leda till att energibranschen går över till ickefossilt, har man sagt. Men det har inte hänt – och är heller inte på väg att ske -trots billiga, gratis vind och sol. Det sker inte i den takt som krävs för att motverka klimathotet. I flera årtionden har fossilenergin stått för 60 procent av elproduktionen i världen som helhet. En viss inverkan har statliga subventioner till ickefossilenergin. Sådana stödprogram har varierat över tid och avtagit eller avbrutits vartefter energipriset gått ner. Stödformer har skrotats med motivet att förnybar energi klarar sig utan. Men det gör det förnybara inte alls, för trots utvecklingen finns lika mycket fossilenergi kvar.

Skälen utreds i den färska boken. Svaret är profit – och förväntningar om profit. Den väntas kunna hämtas in där man är van att finna den – från fossilenergin, skriver författaren. Och där är vinsten störst och lättast att fånga in. Ett annat skäl är att investeringskostnaderna fördelas olika i de olika produktionsformerna; förnybara elkällor kostar 90 procent att installera, medan bara 40-50 procent för en fossilkolanläggning. Nästan allt måste alltså finansieras före start av ett projekt för förnybar elenergi, medan det tar år att betala av investeringen i fossil eltillverkning. Även lokaliseringen av produktionsplatser kan ha avgörande inverkan på investeringsviljan. Det tenderar bli till det förnybaras nackdel, med betydande avstånd till avsättning. Och – författarens mening är att absolut avgörande för en utbyggnad är finansieringen av vind/solanläggningen. Finns eller får inte de privata – och i många fall även offentliga - intressenterna lån blir det inget. I Sverige är låneandelen 85 procent. Det betyder att banker och andra långivare har stort inflytande över utbyggnaden. Detsamma gäller för alternativa finansieringsformer som delägarskapsoptioner osv.

Kapitalistiska marknadsexperiment för energi har alltså inte gett oss mer förnybar – eller för den delen billigare – elektricitet. Ändå envisas man överallt med att hävda marknadsexperimentens och prissignalernas förträfflighet. Christophers visar med all önskvärd tydlighet att marknad – mer eller mindre statligt subventionerad – inte fungerar drivande kring den energi som samhället frågar efter. Istället ökade koldioxidutsläppet från kraftproduktionen i EU med 7 procent 2022. Inte ens europeiska regeringars enorma energistöd till hushåll och industri hjälpte, men stöden har krävts för att skyla över misstaget med elmarknaden. Köpen av gas istället för den ryska efter 2022 visar dessutom på europeiskt översitteri, liknande vanlig imperialism.

Profitförväntningen avgör alltså vilken energi som ska exploateras. I det avgörandet ingår inte bara lokalisering av anläggningarna, distributionen av elen till förbrukarna, utan också bedömning av funktionen på elgenereringen i tid och omfattning. Författaren ägnar oförtruten möda åt att reda ut dessa överväganden som exploatörer genomför. Till en viss hjälp har den grasserande säkerhetspolitiska profileringen haft för att prioritera förnybart.

För övergång från ett energislag till ett annat har det relativa priset spelat stor roll i en situation utan övergripande samhällelig styrning. Men som sagt, det har inte hjälpt för en övergång från fossil till förnybara energibärare. Det är alltså inte tillräckligt att sitta och vänta på att övergången sker av sig själv tack vare en prismekanism. Christophers gör upp med flertalet experter och gröna politiker på den punkten. Det som avgjort utbyggnaden av förnybar elproduktion har varit olika offentliga stöd resp. finansieringssystem, med hjälp av skatter och certifikat osv. Och dessa har i sin tur gett tillräcklig trovärdighet för att bankerna beviljat lån.

Genomgången pekar således på en rad svåra hinder för att fossilberoendet ska brytas, även om viljan finns. Det blir därför en fråga om hur mycket el – ja energi över huvud taget – som det är behov av. Författaren, Brett Christophers, diskuterar dock inte frågan om hur mycket resurser och råvaror som på ett hållbart sätt kan tas ut eller de övriga aspekterna på klimatåtgärder. Inte heller kärnkraften är med i betraktelsen.

Författaren betonar vikten av att sätta sig in i elsystemet och beskriver svårigheterna att etablera en hållbar utbyggnad av förnybar elproduktion. Det är inte bara att hävda att det är förhållandevis billig energi och därför kommer att ta över av sig själv som den övergripande tesen i boken inpräntar. Det finns otaliga exempel på färdigprojekterade vindkraftparker som ändå inte byggts ut. Hindret behöver inte sitta i högerpolitikers och medelklassens motstånd eller vikande elpriser som skulle skrämt exploatörerna. Nej, Christophers hävdar att det handlar om marknadsnycker. Det etablerade spotmarknadssystemet i allt fler länder (Sverige) och regioner (EU) innebär att det är den som handlar upp är den som sätter priset på den el som säljs vidare. De olika energislagen bildar en prisstege. Trots att all el fram till den dyraste lilla kilowatten är billigare för uppköparen kommer allt att kosta lika mycket som den dyraste kilowatten. Uppköparen (mellanhand) som handlat upp elen säljer den vidare. Detta är ”single-clearing price” (ett enda jämviktspris) och kallas också marginalprissättning. Det är alltså inte någon fördel i detta system att producera el billigt. Det är mellanhanden som drar nytta av sådant för det betyder inte att producenten har utrymme att göra mer vinst än någon annan ”dyrare” producent.

Eftersom vind och sol inte är ”bränsle” i vanlig mening fungerar inte detta marknadssystem för förnybart energislag, särskilt inte på samma marknad som fossila resurser förekommer. En producents kostnader för banklån och utrustning är inte marginalkostnader som bestämmer elpriset. Fossilbränsle har ofta mycket rörligt pris, vilket därmed gör elpriset mycket rörligt, så länge el produceras av fossilenergi och köps och säljs. Den kaosartade effekten har visserligen inte vind och sol. Men förnybart kyler ner investerarna som vill undvika risktagande. Vilket drabbar förnybar elproduktion. Och möjligheterna att få banklån.

Det mer eller mindre anarkiska spotmarknadssystemet för el inom EU karaktäriseras av instabilitet – elpris som rör sig upp och ner i stunden. För en mer hållfast och kontrollerad utveckling krävs förändringar av elsystemet. Författaren tycker att för generösa stödformer lett till överkapacitet på förnybar el, sett från marknadssynvinkel! Betyder det att Christophers trots allt är för en möjlig kapitalistisk väg framåt genom att luta sig mot klokt agerande från regeringshåll? Det tycks som han fäster tilltro till väldesignade offentliga stödformer för förnybar el. Författaren ifrågasätter inte om förnybar el är en klimatåtgärd – i analysen tas det för givet att mer el är vägen framåt – för att regeringar och staten och internationella organisationer sagt det och för att det är något som uppenbart är på väg att hända.

Brett Christophers beskriver omsorgsfullt utvecklingen som är förutsättningen för dagens elproduktion, som den ser ut i globala Nord, likväl som för att påverka i en positiv klimatrelaterad riktning. Han betraktar den numera dominerande, nyliberala vågens, uppdelning av elförsörjningskedjan mellan olika utövare. Det är olika enheter som genererar elen och andra som tjänar pengar på att distribuera det stora elflödet respektive dito som säljer strömmen till konsumenter och enskilda företag. Det är främst genereringen som sker genom privata företag. Dessa verkar vanligen under ett slags marknadsmässigt initiativ etablerat genom lagstiftning i regioner och stater. Ofta är de övriga delarna av systemet centralt koncentrerade och ganska strängt hållna med mindre grad av marknadsinslag. Denna situation etablerar förutsättningarna för vad som kan ske i systemet menar författaren.

Färska exemplet är USA:s nya IRA som förlänger redan gällande investeringsstöd och skatterabatter för producerad el.(ref 2) Christophers relaterar utvecklingen som lett till att tongivande energiföretag börjat med vindel. De skulle inte gjort det utan de statliga subventionerna. IRA:s löfte om tioårigt gällande villkor försäkrar investerare om vinst och därför satsar de på fler vindparker. I andra fall har stödformer vida överstigit kostnaderna och lett till en febril nyinvesteringsaktivitet för att kamma hem övervinsterna. Regeringarna som lämnat stödet hade inte kunnat gissa vilken prisnedgång som skulle ske avseende generatorer, paneler och andra hårdvaror. När stöden korrigerats har investerare dragit sig tillbaka och under lång tid därefter klagat på bristande tillit och på bristande långsiktighet i politiken. När alla rusar till för att ta åt sig av profiterna blir det förstås mindre att dela på för var och en.

Tyvärr visar det sig att de marknadsarrangemang som blir allt mer globalt dominerande och som gäller överlag i väst, alltså spotmarknaden, inte är förenlig med en ändamålsenlig väg bort från fossilel. De ”volatila”, flytande, elpriserna missgynnar billigare förnybara energislag. Investerare satsar inte då vinsten är osäker. Bankerna lånar inte ut. De kan göra större vinst på fossilenergi. Dessutom visar författaren, som vi sett, att vanliga regeringsåtgärder ofta gör mer skada än nytta. Stöd till förnybara investeringar har ofta slagit fel eller inte gett väntat utbyte. Men i och för sig ibland faktiskt bidragit till förnybar el.

Det vanliga är stöd för att motverka svängningarna i energipris, dvs motverka energimarknadens funktionssätt. Det har regeringar på många håll runt om i världen gjort. De har även beviljat investeringsstöd, på olika sätt, kamouflerat som subsidiefri etablering, som inverterad auktion, med energiköpavtal, derivatinstrument (CfD), inmatningstaxa (FiT), osv. Christophers argumenterar för att det mesta är statsstöd även om man låtsas om annat. Omställningen till förnybart har hängt på dessa typer av statsstöd, vilket nya program som USA:s IRA är tecken på. Stöden har hittills bidragit till att driva ner kostnaderna för förnybart, men inte fått marknadsaktörerna med på noterna.

Trots långsam utveckling är det ändå i globala Nord som förnybar el tillverkas. I Syd dominerar kol som utgångsmaterial och drivkrafterna för en omställning är ännu svagare än i Nord. Talet om finansiellt stöd från väst hjälper föga, ändå ivrigt framfört på internationella konferenser. Tvärtom, visar Christophers omsorgsfullt, har kortsiktigt Världsbanksstöd haft motsatt effekt genom att driva ner elpriset tillsammans med kortsiktiga nationella satsningar. Det har förvirrat osäkra investerare och statsledningar i Afrika. Glödande solenergi tas alltså inte tillvara på ett relevant sätt i Syd. Där finns varken förutsättningar i form av finansiering, privat intresse eller konsekventa statliga ambitioner. Eltillförsel haltar ofta pga. otillräcklig produktion och infrastruktur. Många globala sydmetropoler försörjs med provisoriska arrangemang. Media har rapporterat om fossildrivna elaggregat på gamla fartyg.

Enligt Christophers är en viktig aspekt att förstå hur avtal och kontrakt mellan stat och företag, eller mellan flera företag, fungerar i handeln med elen, inte minst för förnybar el. Dessa förhållanden skiljer sig år globalt. Han visar på de olika uppläggen som marknadens förespråkare ställer mot statlig inblandning. Vissa stora elanvändare köper el på långtidskontrakt. Elköpsavtal har lanserats som lösningen på klimathotet. Kontrakten gäller för konstant elleverans, varje minut, utan mellanhänder och kan dessutom – på ett kontrollerat sätt - variera i relation till spotmarknadspriset. För stora elförbrukare är skälet för kontrakt på förnybart att framstå som ansvarstagande inför allmänheten och att de har en styrkeposition gentemot producenten. För den senare parten gäller å sin sida att blidka långivarna, vilket långsiktiga avtal kan göra. Samlat talar detta för att marknadsaktörer föredrar fasta/förutsägbara priser för att undvika spotmarknaden. De söker alltså gärna sätta marknaden ur spel.

Nästa fas i elsystemet är överföringen av elen från produktion till konsumtion. 10-30 procent av hela kostnaderna tar bolagen som äger kablarna enligt författarens uppgifter. Extra kostnader behövs för nya anläggningar i avlägsna och inte ännu anslutna lägen som till exempel vindkraftparker till havs. Vissa stater står för kostnaderna för investeringarna av överföringsanordningar, andra inte. I Sverige är detta en ständig fråga och som tycks vara avgörande om utbyggnaden ska bli av.

Elproduktionen krisade allmänt globalt vid tiden för COVID-19-pandemin efter 2020. Christophers har många exempel när priset sköt i höjden. Med problem för användarna som följd. Främst drev ett stigande fossilgaspris upp elpriserna. Detta rättades i allmänhet inte till med motiveringen att marknaden skulle få ha sin gång. Det fanns till och med olika arrangemang – inklusive lagstiftning - för att behålla det astronomiska elpriset för marknadens skull. När något gick ännu värre fel skylldes det på en otillräcklig marknad. Politiska motåtgärderna har däremot varit många, som lappa och laga. Mest inriktades dessa på att lindra effekterna av de ökade elpriserna. Författaren visar att varje sorts marknadsarrangemang och prismekanism var antingen orsak till krisen eller förvärrade den. Allt kokar ner till oförmågan att etablera en balanserad tillgång på den el som efterfrågas, eller till och med behövs, inklusive i relation till yttre faktorer och beroendet av fossilenergi.

Sammanfattningsvis, att luta sig mot marknad och prismekanismer leder inte till omställning, slutar författaren. Dessa storheter är både färglösa och anonyma, samt saknar ansvarsutkrävande. Från politisk synvinkel är det synnerligen dubiöst att lita till en handfull techbolag, de största elköparna, och deras vanor att styra upp sitt stora energibehov, då det i verkligheten gäller en samhällelig omställning vars riktning i grova drag täcks av etablerade politiska målsättningar. Det är således lätt att ange vad som inte bör ske. Vilket definitivt inte är att inte göra något. För att något ska hände med förnybar el krävs styrning från samhället för att minska risktagande och stärka finansieringen. Detta gäller inte minst i globala Syd. Brett Christophers pekar på en enda lösning: att staten tar hela ansvaret.

Producera billig el för obegränsad förbrukning – eller begränsad eltillgång för effektiv utnyttjande? Den största vinsten eller resursansvarig klimatanpassning? Det kommer snabbt krävas och gå åt mer el. som måste vara förnybar. Staten har nyckel. Kapitalet sitter bara på läktaren och tänker på profiten.

Noter

Se också andra klimatböcker.

LOO, 230424