Omställningen är fortfarande möjlig. Men då måste minst detta ske

Staffan Laestadius har i en serie böcker sökt åskådliggöra klimatomställningen. Den senaste Större än du nånsin tror kom 2023 som är en uppdatering och ett försök att konkretisera vad som är nödvändigt och oundvikligt, samtidigt trovärdigt och fyllt av möjligheter.

Med stöd i respekterade källor skissar författaren en ”hoppfull” bild av en omställd globaliserad kapitalism, för att visa att allt fortfarande är möjligt. Men är det en trolig utveckling? Det ska gå snabbt; krisen är här och nu, inskärper författaren. Samtidigt tycker han det är fel att ge en glättigt positiv och ”färdig” berättelse om omställningen och dess resultat.

Inte ens hans föreläsningspublik har fattat krisen: ”allvar har ... inte trängt in i folksjälen”. Och politikerna har stuckit huvudet i sanden.

Laestadius är försiktig, men ifrågasätter tillväxtfokuset (och marknadsekonomin) pga. insikten att jordens ändliga resurser överutnyttjas. Kakan ska få ett nytt hållbart innehåll – inte att den ska växa, skriver författaren. Men av det följer inget om den växande trenden i debatt, forskning och bokflod om nedväxt och ekosocialism. Tillväxten har i sju decennier varit del av problemet, hur ska det då bidra till lösningen, frågar författaren. Betinget med en nödvändig minskning av fossilenergin med 7-8 procent per år går inte ihop med traditionell tillväxt.

Laestadius lutar sig mot EU:s Fit for 55-paket, men det inte räcker till. Därför både skarvar han på med mera och ifrågasätter att det förutsätter tillväxt. Laestadius finner att förslagen från EU måste vässas rejält. Dessutom är ett lynnigt EU inte allt lita på att planer inte förflackas. Därför kan EU inte ersätta aktivt svenskt reformarbete.

För Laestadius är det varken fråga om tekniska fix, byta pryl mot pryl eller att avskaffa kapitalismen. Nej, det som redan finns måste användas här och nu: klok ekonomisk-social politik och hållbara lösningar på ett hållbart sätt. I Laestadius arsenal ingår, trots kritiken mot det, nyliberala styrmedel som utsläppshandel och koldioxidpriser. Ledstjärnorna är: omfattande, snabbt och acceptabelt. Men glöm tillväxt.

Men hur ska det gå till? Laestadius ställer sitt hopp till en stark stat och konsensus över politiska skalan. Kanske ett klimatpolitiskt undantagstillstånd i en krigsekonomi. Alla ska göra sitt eller ta på sig att övertyga andra. Rika Sverige måste gå före och göra mer än andra, samt skjuta EU framför sig. Som en besvärjelse i vanmakt för en författare som noterar det stora ointresset för att vidta åtgärder.

Några av alla förslag i boken: snabba på bygget av järnvägar, som Oslo-Stockholm och Norrbotniabanan. Använd mer bussar för att ersätta massbilismen. Övergå till en småstadsmodell med mindre rörelsebehov och mer grönytor, också på nedlagda Bromma flygplats. Kraftigt minskat flygande. Bygg snabbt ut vind- och solkraft och ta hand om elen. En förutsättning för allt är att social och ekonomisk ojämlikhet bekämpas.

Den viktigaste delen i Laestadius reformer är en ”storskalig skatteväxling”. Den väntas lösgöra utvecklingen från inlåsningar i det gällande skattesystemet samt lagar och regler som hänger samman. Skatteomläggningen ska ansluta till Fit for 55 för att de reformerna ska få tillräcklig effekt. Syftet är uttalat styrande, dyrare för vissa och billigare för andra. För det första året (som är författarens fokus) ska minst 125 miljarder kr höjd moms och mindre bidrag omfördelas. Men den totala omställningen kan blir 500 miljarder (20-25 procent av de samlade skatterna). Skatteintäkterna ska bekosta sänkt löneskatt och bli miljöbonusar. Därmed stöds arbete och dessutom miljöanpassat entreprenörskap. Men alltså utan traditionellt tillväxtfokus. Det innebär bland annat inte självklart säkrade pensioner eller andra bidrag. Detta är bara inledningen av en övergång till ett postfossilt samhälle.

Till slut blir allt i en omställning så omfattande att det blir kännbart för alla. För att styra krävs högre skatt på energi, trafik och utsläpp. En passagerarskatt ska kyla ner flyget (plus 500 kr) och fossilbilar över 540 kg ska ha kraftig skattehöjning liksom på energikrävande livsmedel och på elen. Omfördelningen ska gälla sänkta ränteavdrag, ROT-avdrag och miljöbonusar. För den omfattande skatteväxling som krävs behöver skatt som tas in både av staten och kommunerna differentieras. Den minskade skattebasen behöver kompenseras, möjligen med omfördelade statliga skatteinkomster. Eftersträvad fördelningseffekt är mer progressiv statlig skatt och minskning av den ”platta” kommunalskatten. Ingen ska ha kompensation i form av rabatt på fossilenergi. Författaren betonar att en tillräcklig skatteomläggning får en omfattning som få föreställt sig. Dessutom kan han inte – och ingen annan – gå i god för att förslaget är tillräckligt.

Trots försiktigheten och bibehållen global kapitalism är Staffan Laestadius medicin ett sätt att sätta igång. Omställningen måste börja här och nu och då är villkoren givna. Staffan Laestadius bidrar med konkreta förslag som är konstruktiva på en helt annan nivå än de flesta. I jämförelse får till exempel ”Vänsterns svar på klimatkrisen” att blekna, undantaget bidraget om alternativ produktion.

Noter

Vänsterboken om klimatet. Krisbekämpning behöver strategi och vision om räddat klimat

Kämpa ner krisen - det går! Vänsterpartister har lösningen på klimathotet. Hoppfullt budskap är välkommet men så lätt går det tyvärr inte. Krisen behöver en strategi med konkreta genomförbara uppgifter. De borde ta chansen att visa hur elegant denna och andra kriser kan klaras upp. Vi behöver en positiv vision om lyckad omställning.

Boken "Vänsterns svar på klimatkrisen" (Verbal förlag) tar oss genom en rad av allt som påverkar klimatet. Alla goda förslag, som många framfört många gånger redan, radas upp av ett dussintal miljö- och klimatpolitiker i Vänsterpartiet.(ref 1)

Flera inlägg godtar den utvecklingsmodell som samhället är inne på, baserad på tillväxt och globaliserad konkurrenskraft. Sådant som leder till ohållbar resursanvändning och förvärrat klimathot. Elbilar verkar anses kunna ersätta dagens 5 miljoner bilar utan problem, likaså elslukande vätgasanvändning i stålindustri osv. Det finns förslag om att införa personliga klimatransoner, efter modell från energi- och industri-produktionens utsläppshandel, som beskrivs som positiv av vänstern i EU.

Därmot, ett av bidragen tar ställning för nyttigheter före tillväxt, med ett upplägg för framsynt fackligt agerande för meningsfull produktion. Biologisk mångfald anses å andra sidan i inläggen kunna ta avstamp i nuet och för större skydd. Här finns bland bidragen en om företag som ges "rätt i att driva omställningen, helt på deras villkor". Vissa bidrag kan knappast tas på allvar, är snarare kåserier än försök till konstruktiva bidrag till den svåra diskussion som krävs för att åstadkomma åtminstone en lindrad klimatkris. Detta gäller inte minst den företrädare V haft i riksdagens trafikutskott en längre tid.

Så tyvärr ... problemet är att det saknas, med undantag för ett fåtal av bidragen, ansats till en trovärdig strategi i denna programskrift. En sådan vore särskilt nödvändig för att klara nettonoll till 2040 som tycks vara V:s valslogan i kommande EU-val. Det skulle vara lite tuffare än EU-länderna beslutat. Boken tar dock inte upp det nödvändiga stoppet för fossilbränsle, än mindre hur det ska ske. Det sägs inget om det ohållbara energi- och resursslöseriet. Vilken energi ska byggas ut ännu mer? Inget om den ohållbara elbilsmassbilismen. Bra kollektivtrafik ska det vara, men - konkret - vilken infrastruktur ska vi ha? Nya järnvägar - var? Elenergislukande vätgastillverkning tas för given.

DN:s artikel (29 jan 2024) om de hycklande spekulanterna i Tricorona som svindlade många med klimatkompensering visar både hur kapitalistiska företag behandlar klimathotet och hur marknadsmekanismerna fungerar. Både företag och utsläppshandel idealiseras i boken.

Boken är nationell och lite EU-regional, men utan globalt perspektiv och därmed utan jämlik energianvändning blir det inget stopp på klimatkrisen. Hur ska det globala klimatmotståndet samordnas?

Den biologiska mångfalden blir aldrig som förr, trots bokens avsnitt. Nej, nu gäller att utveckla vår redan omstuvade och utnyttjade naturen. Det ska vara mindre belastning på mark och vatten och inte inskränkt till marginellt minskat köttätande och inget annat. Boken har missat att många länge har levt sparsamt och "grönt".

EU är i dagens läge viktig för klimatet då den har tagit åt sig initiativ genom många regler och har därför ett stort möjligt genomslag. Det är oundvikligt att jobba för att förändra EU-politiken, på grund av att så mycket makt samlats där. Men för det omfattande regelverket krävs fokus för att inte gå bort sig bland näringslivsanpassat marknadsbaserat körsbärsplockande. De har lobbat för att välja det som är ekonomiskt inbringande, som inte är det som är bäst för samhället och människorna. Utan politiken måste se till de glömda intressena och den minoritet som är kapabel måste välja de viktigaste reglerna och en framkomlig strategi för att nå resultat.

En klok, samordnad och inkluderande utomparlamentarisk kamp är nyckeln. De demokratiska rörelserna måste försvaras mot reaktionen. Våra viljor - som motarbetas av stora maktfulla intressen - behöver en strategi för att systematiskt driva på omställningen genom att ta de relevanta steg som är möjliga. Den strategin återstår att utforma.

Not

Klimaträddningen: nedväxt och slutet för kapitalismen – eller?

Det är ingen lätt sak att införa nedväxt, kanske särskilt inte mot klimatkrisen. Det är lätt att rada upp – och avfärda – all omöjlig klimatpolitik. Men nedväxt – det blir tufft.

Ulrike Herrmann har gjort ett försök. En aning om den gigantiska uppgiften framträder i boken Kapitalismens slut(ref 2). Mest ägnas dock kapitalismen i den succéartade tyska boken trots att den ska teckna hädanfärden enligt dess titel. Ulrike Herrmann lovprisar och idealiserar mångordigt kapitalismen och dess historia. Men systemet måste alltså attackeras.

En lång rad klimatpolitiska reformer och aktiviteter avfärdas effektivt i boken. För att stoppa temperaturökningen behövs en rejäl minskning av energianvändningen. Angelägnast är detta med fossil energi, men det är inte hållbart att slösa med någon energi. Ulrike Herrmann kritiserar alla som sprider önsketänkande om en enkel grön tillväxt-omställning.

Det hjälper inte med grön el, grön tillväxt, kolskatt och utsläppshandel, koldioxidinfångning, teknisk klimatmanipulering, kärnkraft, batterier, elbilar, bryta sambandet tillväxt-energianvändning eller digitalisering. Antingen blir det för dyrt genom orimliga investeringar eller får otillräcklig effekt. Oftast är bieffekten oacceptabelt resursslöseri.

Det verkliga dilemmat för Ulrike Herrmann är rekyleffekterna. Så fort en aktivitet minskar klimatpåverkan tenderar det att ge utrymme för nya aktiviteter – som ökar växthusgaserna. Ofta är ökningen större än minskningen. Billigare leverne, som sparad elanvändning, ger utrymme för större och mer energikrävande bostäder och mer apparater.

Målen kan inte uppnås under ständig tillväxt. Det påpekar Ulrike Herrmann gång på gång: kapitalismen kräver tillväxt. Men tillväxt är omöjlig i en hållbar värld. Därför måste det bli nedväxt – mindre av allt energikrävande. Lättare sagt än gjort. Många får stora förändringar. Vissa saker måste minskas kraftigt, som massbilismen, flygresor och kor. Hela samhällssektorer försvinner och nya skapas, heter det i boken.

Ulrike Herrmanns plan är dock idealistisk och knapphändig. Upplägget hämtas från krigsekonomin, men inte vilken som helst, utan det klassiska exemplet: Storbritannien som angreps under andra världskriget. Snabbt infördes politiska åtgärder för att ställa om produktion och sysselsättning. Troligen tänker sig författaren detta för rika väst, och främst de rikaste invånarna, för att komma ner till ett ton koldioxid per person och år.

Konsumtionen minskades med en tredjedel under kriget i den statsstyrda brittiska ekonomin med privata företag. Under de få åren blev det en tillväxt på knappt 30 procent. Alla fick så de klarade sig. Ulrike Herrmann kallar det överlevnadsekonomi – en cirkulär ekonomi, med viss ganska jämlik ransonering för att den skulle bli folkligt acceptabel. Och det är varken ekosocialism eller planekonomi, sådant gillar inte författaren.

Ulrike Herrmanns recept är alltså fortsatt kapitalism, trots boktiteln, med profitjakten intakt där de stora utmaningarna för klimat och nedväxt till slut snopet hamnat i bakgrunden. Hur omställningen ska ske får utvecklas vidare av oss andra.

Not

LOO, 100224, 070324